Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Gamla landsvägen. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
hårt och hatiskt sinne lagat i ordning åt dem.
— De hade fått sparbanksboken hennes när
jag kom in igen! Och fullmakt! Och fått henne
vred mot mig, stugan är i alla fall kvar! sa
hon. Och symaskin. Och annat än slit blir det
inte, det skall du aldrig tro —
— De små händerna hennes. De små
löven —
— Kan du låna mig ett paraply med långt
skaft? Om du har det. Jag skall in till lasarettet
och hälsa på honom. För han tog käppen med
silverkryckan med sig när han for.
— Jag tror det går bra för henne. Det har
jag alltid trott som jag sa. Hon är inte flamsig,
det måste du erkänna. Hon behöver nog inte
bli utanför en stadig sängkant för det här. Och
nu är hon låst en tid och har detta att tänka
på. Och på ungen när den kommer. Det tar sin
tid. Och så blir hon äldre.
— Hon är så tjock och burkig. Och for och
välte med ändan så jag rakt inte kände igen
henne.
— God dag. Hur står det till?
— Jo tack. Bara bra.
— Och hur är det med mor din?
— Jo. Hon strök allt med hon.
— Det är inte ofta jag varit ute i sommar.
Ser du? det syns knappt på gräset att jag gått
där. Bara som en krusning efter fjätena mina.
— När j ag vävde de där gardinerna så blev
jag så trött så trött. Jag ser så dåligt nu. Jag
steg opp om morgonen och vävde från fyra
till sex. Innan jag gick till djuren. Och om
kvällen höll jag på till både tolv och ett. Men
så fick jag ont i huvudet, ja inte ini precis, det
var utanpå. Det var som om en stor stark karl
stod och luggade mig, det var som vart hår
blev slaget in i skallen med hammare och spik.
Så snart jag vävt en stund kom karlen och
luggade och luggade. Jag trodde jag skulle bli
galen i hela kroppen till slut. Men gardinerna
blev ju fina.
Med ett ansikte långt och blekt som en
palsternacka.
— Kanske han ligger vaken ibland om
natten. Och gråter för han ingen mamma har. Det
har jag tänkt mig —
— Det var gott kaffe det här, sa jag. Det
är väl aldrig av den nya rågen? Snåljåpa! La
hon tre böner på så inte var det mer. Och
vred hon kvarnen ett helt varv så var det inte
mer det heller.
— Solen sjunker nu. Så går en dag än från
vår tid. Och kommer aldrig mer ja. Det är
väl det. För fy fan!
— Hon blir inte begraven denna söndag.
Det passar inte då. Utan hon blir balsamerad
så länge. Och inne på begravningsbyrån trodde
de hon nog skulle hålla sig.
Hennes enfödde kommer från skolan med
ny geografi och ny kartbok.
— Det här skall bli roligt att lära sig, säger
hon. Spanien. Och Asien —
— Så blev de gamles dag i sista liten i år
också. Det var bara rönnbärsklasar i
vattenkopparna på elementen. Och tre ringblommor
i ett glas på predikstolen.
"Famntaga hafwer sin tid, hafwa famntag
fördrag hafwer sin."
Säger Predikaren.
— I morse när jag vaknade var jag nere
skall jag säga dig. Totalt nere. Jag har aldrig
varit så nere.
— Det är inte roskull det nej. Det är mycket
värre än när en är rasande. För när en är
rasande mår en ju gott också. På ett vis.
Han står först och drar tummen över ett
silkepapper med näsdukar under. Därnäst
spekulerar han på en vit skjorta, så återigen på
näsdukarna. Sist köper han en snusask och
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
