Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lennart Josephson: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
bian, som vid sextio års ålder slår sig lös och
med hjälp av en ung flicka söker återfå sin
förlorade ungdom, har ett tema som är
gammalt som gatan (det behandlades också helt
nyligen i en svensk komedi med annan miljö,
Gustaf Hellströms "Han träffas inte här"). Ett
drama bör visserligen inte bedömas efter
handlingens originalitet, men nog slappades
intresset av att man från början förstod att Fabian
skulle återvända till den troget väntande
hustrun och att författaren i det längsta försökte
uppskjuta och dölja denna naturliga lösning
av konflikten. Inte heller är det så märkvärdigt
som replikerna tycks vilja antyda, att också
Fabians hustru hade lidit av åldrandets
problem. Egentligen är det presentationsscenen och
därmed också teckningen av titelfiguren som
ger dramat dess värde. Där fanns många
smådrag som snabbt och träffsäkert belyste hela
den värld i vilken det äkta paret upplevat ett
trettioårigt dittills lyckligt samliv; och
författaren har sett på Fabian själv med både
humor, värme och förståelse.
Rollen blev den första som Anders
Henrikson utförde efter sin återkomst till Dramaten.
Det var en effektfull entré han gjorde i det
stabilt tråkiga och prudentliga verkmästarehem
som Rune Carlsten och Yngve Larson med
riktig stilkänsla plockat ihop. Fabian som hörs
långt i förväg utanför dörren är högröstad av
festglädjen från firmans jubileumsfirande,
tanken på det hyllningstal chefen hållit för honom
och av spritblandad självtillit. Hans
medlid-samma överlägsenhet mot "Sumparn", den
fattiga kumpan han släpat med sig hem, var
förkrossande i all sin barnsliga och ofrivilliga
grymhet. Också den mindre trovärdiga delen
av rollen, då flickan och ungdomsdrömmen
komplicerat hans tillvaro, verkade här äkta, och
det var egentligen en större prestation av
skådespelaren. "Sumparn", den obotligt förfallne
individen som aldrig kan fogas in i ett normalt
samhälle, är egentligen en sentimental roll, och
därför verkade det malplacerat, att Einar
Axelson tillåtits att lägga in en del komiska tricks
i den, bl. a. i det överdrivna stumspelet. Väl
träffad var däremot den karakteristiska
hän-gigheten och smygandet under
förfallstillståndet och den knoddiga uppstramningen under
den korta ordnade perioden av "Sumparns"
liv. Att föremålet för Fabians plötsliga lidelse
skulle se ut som och vara en helt vanlig
arbetande ung flicka, har tydligen varit Carlstens
högst naturliga tanke, och så spelades hon
också av Ellika Mann. Men man hade dess-
utom velat se några spår av, att hon inte vaf
nybörjare i kampen för en tryggad tillvaro,
vilket här betydde i jakten efter en godtagbar
och giftasvillig karl. Den fjärde rollen i stycket,
den trofasta och förstående hustrun är löst
skisserad och kan läggas upp på mycket
skiftande sätt. Elsa Widborg gav henne ett
hemtrevligt, buttert välmenande allvar och en
fasthet och ett lugn i rösten som var välgörande.
Knappt mer än två veckor efter denna
premiär och medan pjäsen fortfarande spelades
inledde samma seen säsongens
eftermiddagsföreställningar med nyförvärvet Henrikson i
nästa stora uppgift, Strindbergs "Paria".
Programmet ingår i teaterns Strindbergsfirande,
men man får hoppas, att det inte försvinner
så snart jubileumsåret gått till ända. Det är
väl framför allt tekniska svårigheter som
hindrat Dramaten från att ha en stående
repertoar (som naturligtvis bara finge utgöra en
mindre del av repertoarlistan för de två
scenerna) ; men denna pjäs med dess enda, enkla
scenbild och dess två roller borde väl ändå
kunna tagas upp då och då i fortsättningen.
Så länge Henrikson och Lars Hanson finns att
tillgå som "Herr X" och "Herr Y" kommer
det väl alltid att finnas publik för denna dialog,
som hör till den strindbergska dramatikens
virtuosnummer, i släkt med men mäktigare än
monologen "Den starkare".
Vid teaterförbundets jubileum för fem år
sedan uppfördes stycket med samma regissör,
Rune Carlsten, och samma skådespelare. Den
tryckande, kvävande atmosfären,
åskstäm-ningen, behärskar scenen lika kusligt nu som
då. Möjligen har Carlsten tänjt ut pauserna
ytterligare och lagt in flera rörelser mellan
replikerna; ett steg till i den riktningen skulle
bli farligt, då kunde stämningen brytas.
Tempoförändringen, Carlstens specialitet, verkar
här som säkerhetsventil, lufttrycket känns
lättare, när tvekampen mellan herr X och herr Y
väl har kommit i gång och spelet alltså blivit
snabbare och hetsigare.
Strindberg skrev "Paria" under ett nervöst
och uppjagat skede av sitt liv, och herr X kan
knappast ha varit ett porträtt av författaren,
varken sådan han var eller ens sådan han såg
sig själv men sådan han önskade vara. I varje
fall fanns det inga påtagliga likheter mellan
Strindberg och den lugnt beräknande,
iakttagande och lyssnande, överlägset kloke
vetenskapsman som Henrikson framställde.
Strindberg har antagligen heller aldrig låtit lika
myndig och bestämd i rösten som han. Ett
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
