Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
redan nämnt ger, hoppas jag, en anvisning om
att dess resonemanger kan vara värda att
uppmärksammas även i detta land. Sivar Arnér
MODERN HJÄLTESAGA
Halldör Kiljan Laxness: Fria män.
Översättning av Anna Z. Österman.
KF:s förlag. 18: —.
Halldör Kiljan Laxness är Islands store
moderne diktare. Han är diktare på ett sätt som
man nuförtiden knappast längre trodde vara
möjligt: en berättare av Guds nåde,
outtröttligt besatt av driften att skapa, gestalta,
levandegöra, en elementär epiker, på en gång
monumental och förtrolig, mäktigt överblickande
och intimt detalj iakttagande. Men han är
också dramatikern och lyrikern som inte sällan
låter den dyningsglidande händelserytmen
brytas i häftiga brottsjöar och som ofta
genomlyser sin massivt realistiska verklighet med
visionärt poesiskimmer, glödande fantasisyner.
Han är alltsammans detta på en gång, utan att
vackla, vuxen i ett stycke, lugnt vilande i sig
själv. Oupphörligt väver han samman
samhälls-epik med sagogobelänger, grym verklighet med
bräcklig folksaga, tragisk tillspetsning med
övertonande humor. Och han gör detta på det
enkelt självklara men ändå så rikt
sammansatta sätt som är förbehållet de verkligt stora
romanbyggarna, de verkligt väsentliga
männi-skoskildrarna. Han är en man med rymd kring
sig, en son av Islands hav och fjäll, men också
en man som vilar nära jorden: både en stolt
trotsare och en ödmjuk sökare, på en gång
kärvt utåtriktad och aningsfullt lyssnande inåt.
Laxness introducerades redan 1936 på
svenska med "Salka Valka": en roman om ett
konflikttrasigt kvinnoöde, infruset i råkall
klippnatur. Han övertygar här ännu inte
riktigt även om man kan uppskatta åtskilligt:
t. ex. den knotigt övertygande skildringen av
kustbefolkningens bittert strävsamma tillvaro.
Sen dröjde det ända till förra året innan en
ny översättning uppenbarade sig; denna gång
gällde det hans stora fyrtiotalsverk "Islands
klocka": ett kraftfullt tvärsnitt genom Islands
frihetshistoria vid övergången till 1700-talet.
Det är säkert en av Laxness bästa romaner men
framför den vill man ändå sätta böckerna om
allmogediktaren Olaf Kareson, en romansvit
där den trista normalverkligheten liksom
underifrån upplyses av ett fantasins flackande
eldsken.
Fråga är emellertid om "Fria män", som nu
föreligger i stilsäker svensk översättning, ändå
inte är hans allra mest imponerande verk, en
prestation av sådan styrka och uthållighet,
slagkraft och mångsidighet att nästan all kritik
förstummas. Laxness förefaller här ha satsat
alla sina möjligheter i ett avgörande försök att
gestalta sina djupaste erfarenheter, sin mest
centrala upplevelse och man kan inte annat än
beundra resultatet. "Fria män" är en bok som
överväldigar genom sin bredd, sin mognad, sin
vidsynthet, sin rikedom. Det märkliga är inte
minst att den trots sitt yttre och inre omfång
tycks skriven utan minsta ansträngning, liksom
i ett enda gigantiskt andedrag, som om allting
halvt lekfullt hämtats fram ur ett outtömligt
strömmande medvetande, som om allting
berättats under en enda kväll, en isländsk sagokväll,
mättad av brasskuggor och mäktigt förflutet.
Det är en bok som — åtminstone omedelbart
— tycks rymma allt: en bok där social
förkunnelse och lyhörd kärleksdikt, känslig
naturinlevelse och finförgrenad människoskildring,
modern medvetenhet och mystisk sagostämning
hela tiden löper sida vid sida. Och hela tiden
skriver Laxness om människan i strid: i strid
mot omvärlden, i strid mot naturen, i strid mot
sig själv. Innerst inne handlar hans roman om
människans värdighet, hennes oförytterliga rätt
att leva sitt eget, självständiga liv, hennes
tragiska vägran att ge upp ens i den mest
förtvivlade situation, hennes smärtsamt
paradoxala vilja att trots allt uthärda och överleva.
Bjartur heter romanens centralgestalt: en
buttert självmedveten småbrukare som vid
berättelsens början just är på väg upp mot en
avlägsen, fjällomkransad och
trolldomsförban-nad myr för att där ta i besittning den gård
som han skuldsatt sig för hos den rike
sockenförman han tjänat i arton år. Bokens första
avsnitt "Islands landtagare" skildrar hans
första år som självägande bonde på denna
ruingård som egentligen bara är en förvuxen
torvkoja: hans mödor för att utvinna några
skördesmulor ur den svårbrukade jorden, hans
slit för att bevara och om möjligt utöka den
magra fårstocken, hans ständiga kamp mot
torka, virvelvindar, slagregn. Hans hustru
hjälper honom så gott hon kan, men hon är av en
annan art än han, är vekare, mindre
motståndskraftig, känner sig mer som trälinna än som
friboren bondhustru. Bjartur behandlar henne
närmast med halvt föraktfullt överseende; en
vintermorgon, när han efter fem dars fåfäng
fårletning på fjället återvänder hem, finner han
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
