Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Peder Sjögren: Du med dina små sidenblommor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEDER SJÖGREN
frågande mot honom, som om du nödvändigt
ville veta varför han suger sej fast just här.
Till slut, när ni talat länge och durken är tömd
på folk, börjar du också förstå. Han har då
talat om olyckan ute på landsvägen, om henne
med sidenblommorna. Han säjer att han kände
henne och ibland också besökte henne i hennes
ensamhet, när hon bara satt overksam i sin
stol. Hon hade också vidrört centrala och
ömtåliga ting — hon hade ofta en vinbutelj
inom räckhåll då. Hon vidrörde skammen över
att hon misskött sej gentemot dej — hon var
"efterhängsen" av naturen, sa hon. Sen, när
du inte bad henne komma till stån, hade hon
blivit slapp gentemot allt, frossat i att karikera
sin egen slapphet, börjat håna sin
självvämjelse genom att ge den näring. Då hade hon
känt en befrielse som inte kunde förklaras.
Känt befrielse just i det som för en kvinna
är den bottenlösa förnedringen: orenheten, det
yttre förfallet, kroppens ovärdighet. Hon sa
gång på gång:
"Jo, det finns tillfällen när förnedringen är
barmhärtig. Kanske det enda riktigt
barmhärtiga ..."
Ynglingen hade inte förstått hennes ord. Inte
då. Men senare, efter olyckshändelsen, när
minnet av det som låg på vägen inte släppte
honom, det som kanske skulle ha räddats till
liv om han inte bara rusat därifrån, och när
han kände dragningen hit ut till halvbrottets
pråm, svinaktighetens skepp — då började han
förstå lite. Och han märkte att här, i det
självvalda helvetet, hade landsvägsminnet inte
längre någon makt över honom. Det är därför
han vill stanna. Han är rädd. Utanför Kolstans
plank kan landsvägsminnet stå och vänta i snön
på honom. Egentligen gråter han nu, fast han
blottar lite av myräggen och ser vädjande på
dej.
Jo, du ville så gärna ge honom svaret han
väntar på så ödmjukt. Låta honom få behålla
slafen. Fast en tumme saknas. Eller säja: Ta
den här nyckeln, den är till mitt hem, gå dit,
bo där ... Men du får inte göra det, inte röja
vem du är och inte göra pinan lång för honom.
Han måste bort. Han saknar tumme. Så du
säjer bara:
— Man får väl installera sej i slafen då.
Som sagt var.
Då spritter han till, stiger opp och går. Ut
i gryningsljuset.
Där sitter du nu. I halvbrottets livmoder.
Fast det är ofattligt, orimligt, motsatsen till allt
det hemmagjorda som är du. Och du hör så
tydligt hennes långsamma tonfall:
"Jo, det finns tillfällen när förnedringen är
barmhärtig. Kanske det enda riktigt
barmhärtiga."
Du ser dej omkring. Du kommer att stanna.
Du kommer att fyllas av främlingskap inför
din egen person. Mer och mer. Ett
främlingskap som befriar dej, mer och mer, från alla
små sidenblommor.
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
