Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGNAZIO S IL ONE
ÅTERKOMST TILL FONTAMARA
Så fort jag läst byprästens brev, bestämde jag
mig för att resa. Och av en särskild anledning
föredrog jag att ta nattåget. En vän som jag
anförtrott mig åt erbjöd sig att köra mig dit
i sin bil, men jag tackade nej och anförde några
vagt formulerade svepskäl.
För att äntligen få honom tyst sade jag: "Du
förstår att när jag for därifrån för tjugofem år
sen, så tog jag tåget. Det är för den skull!"
"Men järnvägen dit blev förstörd under
kriget", envisades han. "På flera ställen har man
byggt nödbroar av trä; tåget kryper fram; du
kommer att få resa hela natten."
"Så mycket bättre", sade jag, en smula
nedslagen.
Hela natten satt jag med ansiktet tätt tryckt
intill fönstret i järnvägskupén. Genom rutan såg
jag detta landskap, som jag aldrig kunnat
glömma, dyka upp framför mig, små steniga
åkrar och mörka, ofruktbara berg utan spår av
bebyggelse. Jag såg små övergivna stationer,
som dök upp och försvann, låsta dörrar och
stängda fönster, fallfärdiga hus, trasiga murar,
ruiner överallt. Av den fräna utdunstningen
från männen och kvinnorna, som trängdes med
mig i den mörka kupén, med sina knyten,
väskor, lådor och säckar fullproppade av inköp
från stån, kunde jag förstå att det var bondfolk.
Någras ansikten, när de slumrat in fram emot
gryningen, verkade som döda; andra hade
samma förskräckta uttryck som en tjuv gripen
på bar gärning; andra åter hade ansikten
härjade av blodskam, eller av mord, på en far eller
en hustru. Men när konduktörens myndiga
stämma väckte dem, anla de hastigt sin vanliga
min av ogenomtränglig förbehållsamhet.
Jag hade kommit ut i korridoren och försökte
ta mig fram mellan reskamraternas utsträckta
kroppar och bagaget som spärrade vägen, när
jag hörde någon ropa på mig.
"Hallå där", skrek han, "vad tusan gör du på
det här tåget? Ska du tillbaka till ditt Fonta-
niara?"
"Jag gör som alla andra", svarade jag
irriterat, "jag reser."
Rösten kom närmare.
"Men var ligger det egentligen, det där
Fon-tamara?" sade han i hemlighetsfull ton. "Vilken
by är det du har tänkt på? Aielli? Ortona?
Lecce?"
"Det är min hemlighet", svarade jag, i
samma stund som jag hoppade av vid närmaste
anhalt.
"Din väska?" skrek den andre från fönstret.
"Har du glömt den?"
"Jag har ingen", svarade jag. "Dra för fan
i våld!"
Jag hade inget bagage med mig. Jag hade en
känsla av att det hade varit löjligt att anlända
med väska i hand som om jag vore turist eller
handelsresande. Det var tjugofem år sedan jag
lämnade den här platsen, och jag hade inte haft
någon väska då heller. Jag hade smugit i väg
som en tjuv om natten utan att tänka på att det
kanske skulle dröja många år, innan jag kunde
komma tillbaka. Lazzaro, Grodfångaren, hade
envisats med att följa mig till stationen. Det
var en gammal socialist, bördig från trakten.
"Bry dig inte om att komma med", sade jag
till honom. "Karabinjärerna kan känna igen dig
och skjuta på dig. Ge mig inte anledning till
samvetsförebråelser."
"Jag ska låtsa, att jag är vid stationen av
en händelse", svarade han. "Du ska få se att
jag inte ska säga så mycket som ett ord till
dig."
Och så kom han nerför dalen med sin dotter
och sin åsna och fram till stationen. Men
naturligtvis slutade det med att vi talade med
varandra.
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
