Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGNAZIO SILONE
"Och att finna sig, vad kan det komma för
gott av det?" sade jag. "Ni, kära mor, fick ni
något gott av det?"
"Inte fick jag det, inte", sade hon. "Men om
det är detsamma att hålla huvudet högt eller
lågt, så kan vi lika gärna hålla det lågt. För
vår salighets skull."
"Lazzaro hade en dotter", sade jag. "Laurina
hette hon. Lever hon än?"
"Hon lever än", svarade kvinnan. "Hon lever
som jag med böjt huvud, som det anstår en
fattig kvinna. Det har kommit sig så, att vi har
blivit grannar."
Sedan tillade hon:
"Jag ska tala om för henne, att jag träffat er;
det kommer att glädja henne. Vad heter er far?"
"Namnet spelar ingen roll", sade jag.
Där låg B. på kullen. Byn hade inte
förändrats sedan jag lämnade den; i gyttret av svarta
hus kunde man fortfarande se de tomma ytor,
som jordbävningen för trettio år sedan
lämnade efter sig. När jag gick in i byn, greps jag
av en plötslig, oförklarlig tvekan; jag ville
vända om och springa min väg. Men j ag måste
ha anlänt just i det ögonblick brödet togs ur
ugnen, ty en vindfläkt förde med sig en doft
av färskt bröd, som med ens övervann mina
betänkligheter.
En gammal man, som jag inte kände igen
och som såg ut som en tiggare, gick framför
mig på vägen och släpade fötterna efter sig.
Han spottade ut åt höger vid ungefär vart
tionde steg.
"Gamle man", sade jag, "kan ni säga mig
var byprästen bor?"
Han stannade och såg misstänksamt på mig.
"Kan ni ge mig en tändsticka?" frågade han.
Jag gav honom en tändsticka.
"Ge mig en till", sade han.
Jag gav honom flera stycken. Sedan vände
han mig plötsligt ryggen och skyndade ner i
en gränd utan att svara på min fråga. Men j ag
hittade honom igen vid dörren till sakristian.
"Det måste vara skatteuppbördsmannen",
hörde jag honom säga till prästen. "Skynda er
upp och göm er!"
Byprästen kände först inte igen mig och
bjöd mig stiga in i sakristian med en förvirrad
åtbörd och ett ängsligt leende, som var avsett
att väcka mitt medlidande, ett sjukligt
sötaktigt leende som kyrkogårdshonung. Men mina
första ord lugnade honom. Han blev upprymd,
han gestikulerade vilt, han ville gå ut och
berätta nyheten för borgmästaren och folket i byn.
Han måste ha varit i min ålder, eftersom vi var
skolkamrater, men han såg mycket äldre ut.
"Jag har kommit hit av en händelse", sade
jag. "Jag är bara på genomresa. Jag far igen
i kväll eller i morgon."
"Var det ingen som kände igen er på
vägen?" frågade han.
"Jag har varit borta i tjugofem år", sade jag.
"Ni menar tjugofem sekel", rättade han.
"Precis tjugofem sekel."
"Jag föredrar att ingen känner igen mig",
sade jag. "Jag har tappat smaken för fjäsk och
uppståndelse. Och de få människor här, som
jag hade velat träffa, är inte längre i livet."
"Byn utsattes för svåra prövningar under
kriget", berättade han. "Tyskarna slaktade eller
förde bort all boskap. Ni borde tala med
borgmästaren. Ni kunde vara oss till mycken hjälp."
"Det är en ren händelse att jag kom hit i
dag", sade jag. "Jag råkade resa förbi de här
trakterna, och jag fick för mig att jag skulle
stanna några timmar, det är alltihop. Därför
skulle jag vara mycket tacksam, om ni inte
säger åt någon, att jag är här. Men eftersom
jag ändå är här, kunde jag ju ta litet närmare
reda på det där, som ni skrev om. Kan ni ordna
så, att jag får tala med mannen i fråga?"
"Jag ska kalla på honom med detsamma",
sade han och reste sig upp. "Han är här
utanför dörren; det var han, som talade om för
mig, att ni var här."
Prästen gick till dörren för att kalla in
mannen; men denne vägrade komma in trots
upprepade tillsägelser.
"Lämna oss ensamma", sade jag till slut.
Mannen satt på en trädstam, som låg mot
sakristians yttervägg. Han lutade sig mot väggen
och såg ut som vilken gammal tiggare som helst..
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
