Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATERKRÖNIKA
prestationer, av vilka flera än de nämnda var
goda i och för sig. Man vill anteckna främst
Olof Widgrens Broder Ben, så härligt fri från
den krampaktighet, som ofta brukar skämma
den fantasifulle artistens rollskapelser, men
också Per Oscarsons Happy och Olof
Winner-strands Charley (den gode vännen), ej minst
för deras korta men viktiga insatser i
slutscenen. De i stycket ingående flirtande damerna
var efter vanan på tok för tillfnaskade över hela
linjen. Tror verkligen alla herrar bakom
Dramatens regissörspult att en yrkeskvinna i
motsats mot en man aldrig kan ha lust på ett
erotiskt äventyr, med mindre hon är asfull
eller annonserat prostituerad i ord och åthävor?
Arthur Miller delar inte denna oskuldsfulla
barnauppfattning. Inte jag heller.
Föreställningen på Göteborgs Stadsteater
var mycket annorlunda. Kolbjörn Knudsen har
den sträva, fyrkantiga kraften, som en pater
familias bör kunna spela ut i maktkampen med
sina söner, men inte fullt samma fängslande
scenpersonlighet som Gavle, eller så att säga
den plastiska förmågan att gå upp i
ögonblicket. Under hela första akten hade vi svårt
att övertyga oss att det verkligen står så illa
till med Willy Loman, som hans hustru
(Hjör-dis Pettersson) säger och omständigheterna
ger vid handen. Sliten verkade han nog, men
inte utsliten. Andra aktens scener på chefen
Howards och vännen Charleys båda kontor
gjorde Knudsen emellertid rent storslaget och
grep som jag tror han aldrig gjort under sin
långa trotjänarbana vid teatern. Knut Ström,
regissören, hade gjort gott bruk av sin
specialitet, den transparenta gasväggen, för
scenförvandlingarna men hade nog glömt instruxen
en del i några scener, som nu maldes fram utan
berg och dalar nästan som vid innanläsning på
en kollation (t. ex. den mellan sönerna i
sovrummet i första akten). Nu är det naturligtvis
också bra i en sådan pjäs att inte
överdramatisera. Kanske kan man säga att denna
föreställning hade både sin styrka och sin svaghet
i sin vardaglighet. Av andraplansrollerna
gjorde Bertil Anderbergs Biff det starkaste
intrycket på mig. Hans komplicerade tolkning
var nog ett par strån vassare än Hans Strååts
på Dramaten. Den senare var ingalunda dålig,
men trovärdigare som den första ungdomens
friska baseballspelare än som den senare
neuro-paten. I gengäld spelades den viktiga slutscenen
för bedrövligt illa i Göteborg, så slutresultatet
i jämförelsematchen mellan teatrarna kan må-
hända salomoniskt avdömas till fifty-fifty —
om vi bortser från Teje, som var ojämförlig.
Utom av de nämnda teatrarna har "En
handelsresandes död" upptagits av Riksteatern
i en föreställning som jag inte sett (Sandro
Malmquists regi, Georg Funkquist i
huvudrollen). Allt tyder på att pjäsen kommer att gå
som samma skogsbrand över svensk seen i år,
som vad Tennessee Williams’ "Linje Lusta"
gjorde i fjol. De två nästan jämngamla
dramatikerna har för övrigt både här och utomlands
ofta sammanställts av kritiken. Och visst har
de ju beröringspunkter. Men det måste
samtidigt sägas att till tvillingstjärnans djupa rent
konstnärliga lyskraft har allt Miller en bra
bit igen. Hans ämne är minst lika betydelsefullt,
men hans självsyns röntgenblick har mindre
genomträngningsförmåga, och där den slutar
skarvar han med en betydligt billigare
skol-psykologi än den gediget beläste Williams. Eller
vad ska man säga om den 17-årige sonen, som
tappar sugen i livskampen direkt så snart han
upptäcker att fadern haft en älskarinna. Det
är Hollywood, eller Levande Livet
(novellmagasinet), inte levande liv. Temat om Biffs
kleptomani är också psykologiskt sett mycket
dilettantiskt utfört, och ackvisita som den
helgonlikt fördragsamma modern eller den
rörande familjesolidariteten bakom alla konflikter
vädjar mer till amerikansk
populärsentimentalitet än till osentimental sans för det faktiska.
När Millers kritik av amerikanismen har
kunnat slinka ner så mycket lättare än Sinclair
Lewis’, Sherwood Andersons eller O’Neills så
lär det nog delvis bero på att de senare doppade
sin kritik i galla, medan Miller har syltat in
sin i åtskilligt som för patienten har haft en
behaglig lukt. Lika gott, ner syns den ju ha
gått (kritikerpris, Pulitzerpris, Book of the
Month, teaterschlager, best seller). Och det är
hans verkliga storverk: att han haft framgång
med så angeläget ärende.
Pjäsen, i Sven Barthels översättning, har
också utkommit i bokform (Bonniers 1949.
7:50).
Jean Anouilhs "Älskar, älskar inte"
("Ar-dèle, ou La Marguerite") anses i Frankrike
ganska allmänt som hans största mästerverk.
Personligen håller jag mer av "Roméo och
Jeanette" och även "Antigone", men erkännas
måste att intensiteten i "Ardèle" är bedövande.
Den är en tragikomedi, eller rättare en
tragi-fars, där Anouilhs typiska patetiska
kärleks-tema och hans lika typiska romantiska spex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
