Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Som mönster i det hänseendet kan lämpligen
tagas Hälsingborgs stadsteater, där
teaterchefen Lars Levi Laestadius nu gör sin sista
säsong före Malmöresan, och gör den med den
äran. Här har Sture Lagerwall fått inleda
säsongen med ett sju veckors gästspel i den
outslitliga "Fröjd för stunden" — Noel Cowards
pjäs om sig själv, som stockholmarna minns
från Nyan. Det har berett en rundlig
repetitionstid och koncentration, framför allt för de
skådespelare som inte var med i det
programmet, och möjliggjort att som nästa nummer
kunnat sättas ett helt föredömligt framförande
av "Vildanden", en av de gedignaste
Ibsen-föreställningar som jag någonsin sett, fastän
grundad helt på teaterns egna lokala krafter.
Ann-Mari Wiman var mer än ett fynd i
Hedvigs roll, hon gjorde en topprestation helt
enkelt, med intelligens, friskhet och fin känsla,
fri från förkonstling och sentimentalitet.
Värdiga motspelare hade hon i Nils Fritz’ utmärkte
Hjalmar Ekdal, Börje Nybergs trovärdige
Gregers Werle (ja faktiskt! — en trovärdig
Gregers Werle, fast framställd helt utan
nytolkningar mot det psykopatiska à la Olafr
Havrevold!) och Gösta Bråhners Relling, som
för en gångs skull slapp allt det excentriska
och cyniska som denna det sunda förnuftets
representant av outgrundlig anledning brukar
begåvas med. Stina Ståhle spelade Gina Ekdal.
Hon befinner sig ju i pjäsen i exakt samma
predikament som fru Markurell i "Markurells
i Wadköping" så det var kanske inte så
underligt att aktrisen inte vårdat sig om djupare
boskillnad mellan rollerna. Det gjordes inga
försök till innovationer i denna föreställning,
inga experiment med förenklade dekorationer,
nyaccentueringar eller nybelysningar. Det var
klassisk Ibsen, fast av bästa årgång, och
sannerligen, det räckte.
Teaterns klokt disponerade krafter visade sig
också förslå för ett studioprogram, som
hälsingborgarna tre dagar i veckan uppbyggts
med, visserligen utan överväldigande tillopp
av intresserade. Där gavs "Upptäcktsresanden",
ett "miniatyrdrama" av Stig Dagerman, som
inom parentes sagt har haft anbud om
chefs-skap för teatern nästa säsong, men avböjt, och
det korta tvåaktsdramat "Dialog" av den som
dramatiker på hälsingborgsscenen en gång så
lyckosamt debuterande Bengt Blomgren.
"Upptäcktsresanden" publicerades för några år
sedan i tidskriften "40-tal" (1947:4).
Miniatyrdramatik, "theatre de poche", är sista
skriket inom Paris’ avantgardesteater just nu. Men
medan fransmännen företrädesvis siktar på
starkt händelseförkortad och komprimerad,
schematisk dramatik, eller ock på korta
allvarliga sketcher för en virtuos artist (Cocteau),
så lever "Upptäcktsresanden" framför allt på
sin lyriska grundstämning, och på
uppställningen av en kanske mångtydig, men vacker
symbol: mannen som anande sitt öde (att falla
för underordnades lönnmord) färdas genom
öknar, genom djungler, utför floder mot havet
och det oundvikliga slutet. I sin strävan att
fasthålla denna grundstämning hade
debuterande regissören Mats Johansson enligt min
mening till och med gått för långt, han kunde
gott släppt löst de dramatiska spänningarna
litet mer utan att flotten under stjärnorna
kap-sejsat. Det blev entonigt i överkant nu. —
"Dialog" är en realistisk sak, ett par situationer
mellan en man och en kvinna, som varit gifta
tidigare men skilts för länge sen och nu söker
varandra för en natt under skilda
förhoppningar, som naturligtvis från ömse håll visar
sig lika fåfängliga. Bengt Blomgren intar en
plats för sig inom vår unga dramatik. Med
problemingenjörer och raffiga
scenkonstruktörer av Axel Strindbergs, Ingmar Bergmans och
även Stig Dagermans typ har han ingenting
gemensamt. Hans styrka är lyssnarens. Det
enda han har att komma med är en lyhört
avlyssnad psykologi. Men där är det å andra
sidan ingen av de våra (men väl ett par danskar,
främst Knud Sønderby), som har så fint öra
och så känslig hand som han.
Det har redan antytts att bortovaro hindrat
krönikören att följa med alla månadens
evenemang i vårt vidsträckta rike. Men
fullständighet är en dygd för en krönika, om än aldrig
så summarisk, och låt oss alltså åtminstone
anteckna vad som veterligen gått undertecknad
förbi. Utom det redan nämnda ett satiriskt
svenskt original på Göteborgsstudion,
"Journalist" av Åke Hall. Skall man tro en ganska
enhällig kritik så kan den förlusten bäras,
speciellt uppges andra akten ha varit svag. På
Nya teatern i Stockholm går James-Goetz’
"Arvtagerskan", med Gunn Wållgren i den roll
som Annika Tretow kreerade i Göteborg (BLM
december 1948). Det är inte svårt att räkna ut
att hon måste kunna göra något högst sevärt
av den; och även i övrigt får föreställningen
beröm. Malmö har framfört Pagnols "Marius"
— den pjäs’där Charles Boyer slog igenom så
grundligt en gång i världen ■—- och dessutom
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
