Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
FOTSPÅR I VATTNET
Artur Lundkvist: Fotspår i vattnet.
Bonniers 1949. 8: —.
Skall man fly till abstraktionen eller
konkretionerna, till enformigheten eller mångfalden?
Skall poetens budskap gälla det enda angelägna,
eller skall det bära vittne om växlingens
fascination, den förtrollande och skrämmande
blandningen av drama, njutning, spöksyn,
skratt, paroxysm och trivialitet? Skall man
söka skönheten i en enda sobert utvald pärla
eller i en väldig kjøkkenmødding? Skall man
läsa Vilhelm Ekelund eller Artur Lundkvist?
På dessa barnsliga frågor svarar man
lämpligen: det är dystert att välja. Och kritiskt och
entusiastiskt, samvetssjukt och samvetslöst är
man inom kort uppslukad i läsningen av Artur
Lundkvists nya diktbok — den tionde och
kanske den bästa. Den heter "Fotspår i
vattnet", en vacker titel som man kanske kan tolka
så: poetens dikter vill inte vara monument
varaktigare än koppar, vill inte vara varaktigare
än fotspår i vattnet. Varaktigare är vi inte
själva, inte heller tingen. Varaktig är möjligen
lusten och ångesten, sceneriernas växling och
himlaklotens trinda rotation. Allt annat är
species, bilder på näthinnan, retningar och
korta extaser, värt att genomsyras av, att
inflammeras av intill en yttersta brännpunkt för
den som är människa, värt att tolkas och
stegras, beskrivas och förvandlas av den som
också är poet för att i sin tur dikten skall
starkare än verkligheten själv inflammera och
genomsyra.
Diktkonstens gud är för Artur Lundkvist
följaktligen inte Apollo (en musikbegå vad
solskensgud) utan snarare en ohelig treenighet av
Jupiter, Neptunus och Vulkanus. Havet och de
eldsprutande bergen står diktarens väldiga
hjärta nära, som vågor och som lava är hans
vers — och i vilket av den svenska diktens
mörkrum är blixtarna tätare än här? Liksom
Jupiter älskar han de jordiska kvinnorna, han
samlar dem i buketter och presenterar dem i
glänsande liknelsekataloger — i det följande
citatet är buketten av utrymmesskäl
desarrangerad och förminskad:
en är den korsfästa som klagande utgjuter sin ättika..
-en är den tidiga höstens mark med solstrimmor över
frost
en är den klassiska vasen, värdig och trång, innan den
öppnar sig outtömlig,
en är hästen som omsluter ryttaren i flämtande ritt
uppför trappor och terrasser ...
en är djuret i jorden som aldrig träder ut ur sitt bor
Denna katalogteknik är typisk för Artur
Lundkvist, man kan nästan säga att den i mer eller
mindre modifierad form blir nödvändig —- för
en poet som har ett så outsläckligt behov att
karakterisera och åskådliggöra. Tekniken har
emellertid gamla anor, i modern poesi har den
framför allt utnyttjats av Auden i hans
oförglömliga "The Orators":
En är klumpig men förvånar genom sin kännedom
om tidtabeller... En dekorerar rum åt en dam i svart
och silver; en tillverkar elefanttrummor åt en cirkus.
En har utomordentlig förmåga att organisera
studiecirklar. En odlar snödroppe i en grön skål. En gör
ingenting alls men är god.
En emotionell skillnad är ju ögonblickligen
uppenbar: hos Lundkvist är det i den citerade
dikten fråga om nästan symboliska metaforer,
hos Auden har uppräkningen en kallblodigt
saklig och därför groteskt komisk verkan och
ett något oklart satiriskt syfte. Men i andra
dikter råkar Lundkvist också ibland få med
någonting av Audens nästan naivistiska
saklighet av typen "En halkar på klippan, begravs
av färdledare. En får kramp i viken, sjunker
som en sten nära fullsatta tesalonger" — så
till exempel har det senare ledet i Lundkvists
rad "dessa som lämnar arbetsplatsen i
ambulans utan att hejdas av rött ljus" en
omisskännligt audensk prägel. Men Artur Lundkvist är
obestridligen en variationernas mästare, och
för de oundgängliga casus-uppräkningarna,
företeelsesviterna eller de blixtsnabbt växlande
scenanhopningarna finner han ständigt nya,
något mera differentierade men egentligen
kanske inte lika verkningsfulla katalogmetoder.
Man kan saklöst förbigå något som en ambitiös
docent tveksamt skulle kunna kalla "den
specificerade universalidentifikationen" (typ
Rimbaud: "Jag är helgonet i bön på terrassen ..."
Lundkvist: "Jag är lyrbäraren som snavar i
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
