Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
förgrundsödet: den unga flickan som ligger och
dör efter att ha dansat lungsoten på sig och
som på dödsbädden omvänder sig till sin
frälsare. Bygden ojar sig kring denna
söndagsskolberättelse, detta fromma helgkort — Aurell har
sinne för realismen och det smaklöst ljuvliga
även i dessa kolorerade liljor. Och i den
ypperliga "Svensexa" lyckas han avpressa de
enklaste och tafattaste repliker så många nyanser
av vankelmod, dryghet, dränghjärtlighet o. s. v.
att man tycker sig ha fått en provkarta på
visserligen outvecklade men lika fullt
alltför-mänskliga människor. "Vinterdygn" innehåller
åter ett fuktgrått öde med bygdeperspektiv i
bakgrunden. Och "Sommarspel" är en munter
och smått cynisk hångelkomedi som avslutar
boken.
Mest betydande av bokens berättelser är
emellertid "Gamla landsvägen" — om man nu
kan kalla det en berättelse. I varje fall
kvalificerar den Aurell som en "svår" författare,
och bortser man från det lilla formatet och det
helt normala språket skulle man kunna tala om
ett slags värmländskt provinsiell Finnegan’s
Wake. Huvudperson i den senare är ju
åtminstone bitvis floden Liffey och huvudperson
hos Aurell är inte heller någon människa utan
Gamla landsvägen och därmed återigen
bygdeatmosfären. Man hör ett opersonligt och
fragmentariskt mummel: lösryckta bitar av samtal
i handelsbod, vid busshållplats eller vid
tillfälliga möten folk emellan, bibelord som
tränger ut ur religiösa backstugor etc. Aurell
har här renodlat en teknik — om inte rent av
en konstnärlig syn — som han tidigare varit
på väg mot bl. a. i "Grindstolpe" ("Smärre
berättelser"), i "Tybergs gård" och f. ö. lite här
och var. Det kan närmast betecknas som ett
impressionistiskt förfarande: han tar fram än
den ena, än den andra skarpt iakttagna
detaljen i fokus men låter resten av tavlan försvinna
i ett obestämt dis. Något sammanhang får man
inte och man skall förgäves grubbla över hur
det egentligen förhåller sig med de öden och
händelser som flyktigt vidrörs i ljudfragment
efter ljudfragment. Men man får själva
förutsättningen för ett sammanhang,
grundstämningen och karaktären av ett stycke ursvensk
landsbygd. Det är en landskapsfresk och hur
de ansikten ser ut och de öden gestaltar sig
som gömmer sig bakom dess vinterdisiga och
allvarsamma färger får man ju veta av Aurells
andra noveller. "Gamla landsvägen" kan inte
betecknas som ett experiment i egentlig
mening, det är snarare den färdiga produkten av
en lång utveckling. Som prosadiktning
förefaller det mig vara det intressantaste och
konstnärligt mest egenartade som på mycket länge
sett dagen hos oss. Gunnab Ekelöf
AHLIN
Lars Ahlin: Huset har ingen filial.
Tiden 1949. 10: 50.
Häxmästare har Lars Ahlin blivit kallad, och
det förefaller träffande. När han med "Min
död är min" lyckades åstadkomma en av de
mest frånstötande romaner som skrivits på
svenska, verkade det som om han hade skrivit
boken efter något obskyrt recept hittat på
någon övergiven galgbacke i gryningen efter
en natt med sjukt och ostgrönt månsken. Det
soliga, det larviga, det vidriga i tillvaron blev
väsentliga ingredienser i hans bok,
evighetsperspektiv blandades med grodperspektiv, med
råttperspektiv, äcklet blev lustbetonat och
ångesten spexartad. Författaren vacklade
åtminstone skenbart hjälplöst mellan grov
naturalism och en aldrig genomförd stilisering.
Halvrealismen blev då och då genomdränkt av
en svindlande pratsam symbolik. Ute i den
dimmiga miljön stod mer eller mindre
otrivsamt målade kulisser och skrattade på ett
obehagligt och föga sannolikt sätt. Och
människorna betedde sig ibland som om de nyligen
hade ramlat upp från någon lågt snurrande
planet — fastän författaren med sina
obestridliga mammutkrafter försökte (med växlande
framgång) inbilla både sig själv och läsarna
att dessa figurer hade verkligt liv och leverne
på den grå och gröna jorden och dessutom de
subtilaste själar, värda en hart när metafysisk
demonstration. Resultatet blev alltså en
häx-brygd, och den som orkat läsa boken till slut
glömmer den aldrig. Som diktarens stora
Sturm-und-Drang-verk kommer den alltid att
lia ett visst intresse. Den har också ett litterärt:
som exempel på hur en mycket egenartad
författare kan ge verkligheten sin egen speciella
färgning, subjektivt upplösta och förvridna
konturer, sina hänsynslöst och långt ifrån
normalt valda accenter. Men om man har vänjt
sig vid att se "Min död är min" — naturligtvis
inte huvudpersonen Sylvan, som bara är en
pappfigur, utan hela romanen — som ett
självporträtt av Lars Ahlin, subj ektivisten med de
underliga perspektiven, de underliga accenterna,
den besynnerliga smaken och den vilda
tankeapparaten, så gör man klokt i att försöka få
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
