Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Holger Nyblom: Föräldraminnen. Ur
dagböcker och brev. Norstedts 1949. 18: —.
"Föräldraminnen" har Holger Nyblom
kallat den volym med utdrag ur dagböcker och
brev som han nyligen publicerat, men man kan
inte ärligen säga, att Carl Rupert och Helena
Nyblom blivit bokens huvudpersoner. Deras
blyga förlovningshistoria, som tog sin början
i Rom 1862, är visserligen både tidstypisk och
"allerliebst", och den utdragna
befordrings-historien har sitt intresse som prov på att
det på det området inte var ett dugg bättre
i den gamla "goda" tiden än nu, även om
det var annorlunda. Uppsala var samma
stillastående och trånga lilla värld på
1860-och 1870-talen som sextio år senare, och
den unga docent- och professorsfruns brev
till det danska föräldrahemmet ger onekligen
något av själva livsbelysningen, själva den
intima stämningen vid aftonlampan där
romantiker och efterromantiker lästes högt eller i
sällskapsrummen där det gjordes musik och
sjöngs duetter. Inga oroande vindar utifrån
Europa eller ens från den litterära svenska
samtiden tycks ha blåst in i denna slutna,
ombonade värld, som vi får följa fram till 1885.
Varken Darwin eller Strindberg tycks ha varit
debatterade inom dess murar. Nej, vad som
verkligen fängslar och intresserar i den
ståtliga men alltför pratsamma, alltför osovrade
volymen, det är breven från Agnes
Geijer-Hamilton och hennes son Hugo. Geijers dotter
har här själv skrivit sig ett epitafium, som
värdigt ansluter sig till hennes dotters klassiska
verk "I solnedgången". En betydande
begåvning, en stor karaktär i brottning med sig själv,
med själsliga och kroppsliga lidanden träder
oss till mötes i de talrika breven till den
avhållna, tjugo år yngre väninnan. Den
aristokratiska charm som utövades av hennes son,
Agnes von Krusenstjernas morbror, är ofta
omvittnad och blinkar ställvis fram i hans
memoarer. Här strålar den emot oss ur de
tjusande brev som den unge studenten och
landshövdingssonen skrev till Helena Nyblom
under hennes italienresa hösten 1877, då den
ängsliga modern lämnat sina barn på Uppsala
slott. Dessa barnskildringar är sällsynt friska,
kvicka, ömma, skälmaktiga, ibland under en
mask av faderlig stränghet hos den
tjugoåttaårige korrespondenten, och de överträffas
endast av de brev som notarien Hamilton skrev
från sin tingsittningsort i Västmanland.
Utgivaren har rätt — det finns ett stycke
strind-bergsk sälta och realism i dessa livfulla, roande,
klarsynta bilder av svensk landsbygd och
svensk lantbefolkning vid 1870-talets slut, en
tid då atmosfären av svält, brännvin och brott
ännu stod tjock och kväljande kring våra
landamären. Agnes och Hugo Hamiltons brev är i
sista hand vad som gör boken värd att läsa.
Helena Nybloms brev till föräldrarna har
oförklarligt nog översatts från danskan, någon gång
inte ens fullt korrekt, och frågan är om
utgivaren inte därmed gjort sin mors minne en
otjänst, om de inte haft en långt större charm
ifall originalspråket bibehållits.
Holger Ahlenius
FILMRECENSIONER
Törst. Manus efter Birgit Tengroths
novellsamling: Herbert Grevenius. Regi:
Ingmar Bergman. SF.
Birgit Tengroths späda debutarbete "Törst"
är gjort med påtaglig begåvning för
skrivandets svåra konst. Hon har både öga, tunga och
intensitet. Och hon är djupt engagerad, det
är det viktigaste. De som läste den boken för
att leta efter pikanterier borde ha skämts när
de fann ett blödande hjärta, om de nu vet hur
ett sådant ser ut. Det finns åtskilligt med slagg
i boken, men det bevisar bara att här har det
också brunnit. När Birgit Tengroth skrev sina
noveller tänkte hon möjligen en och annan
seen i filmens språk, det vore ju naturligt för
henne, men annars var hon nog långt borta
från sin mammas gata. Nu har det i alla fall
blivit en film av boken, som det så ofta blir
av bokmarknadens succéer, men i motsats till
vad som vanligen brukar vara fallet, har filmen
inte blivit en utslätande version. Ingmar
Bergman är ju inte heller den som mildrar och
sprutlackerar där det finns fränhet och öppna
sårkanter, här har han haft ett stoff efter sitt
sinne och han har behandlat det med inlevelse
utan att så att säga ta över med trumf från
egen hand. Filmen "Törst" är fortfarande
Birgit Tengroth med Ingmar Bergman som den
skicklige gestaltaren. Ett mycket starkt
erkännande måste också ges åt Herbert Grevenius.
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
