Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Selma Lagerlöf: ”Karln”. En julsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
"KARLN"
En julsägen
Gamla sägner äro den sirensång, som jag
fruktar. Med smekande röster vilja de locka
mig att störta ned i hemlighetsfulla, mystiska
djup. Väl kunde jag behöfva att stoppa igen
mina öron med vax.
För den evigt svallande floden af sägner
några korn af sanningens guld ut i vetandets
haf? frågar jag mig själf. Bär allt detta tal
om andar och syner vittne om själarnas
evig-hetslif? Det är frågor utan svar. Det är ett
ösande med såll, det är arbete utan lön, och
dock tvingas jag att lyssna och åter lyssna.
Det har alltid varit så. Några måste finnas,
som ej förstå att förklara blott att mottaga,
som ej dikta endast berätta, som ej öka
fantasiens skatter endast bevara hvad som vunnits.
Många hjärnor äro inredda till museum för
gamla sägner; gagnlöst är det att söka fylla
dem med annat.
Mina vänner, vi vilja tro, att det råder
skymning och aningsfull tystnad rundt omkring oss,
att själens strängar äro spända för att mottaga
mystiska förnimmelser, och jag skall lägga
fram för er ännu en af de stackars dyrbarheter,
som min hjärna förvarar. Ingen del eller lott
har jag i den, jag kan ej dikta blott berätta,
ej förklara blott mottaga.
Hon, som berättat historien för mig, lefver
än och kan ansvara för dess sanning. Hon
säger sig hafva hört den i sin ungdom af en
af dem, som själf varit vittne till de underbara
händelser, hvaraf den är sammansatt.
Denna dam kom en gång som guvernant till
en prostgård nere i Skåne. Hon var främmande
för landet och dess seder, men hon trifdes där
väl. Den familj, där hon vistades, var bildad
och älskvärd, och där rådde ett godt hemlif.
Genast i början af hennes vistelse därnere
talade husets folk vid henne om "karln". "Ni
skall ej bli rädd", sade man till henne, "men
här på gården visar sig ofta en varelse, om
hvilken vi tro, att han tillhör en annan värld
än vår. ’Karln’ kalla vi honom, vi bruka möta
honom i vindstrappan eller i den trånga gången
mellan salen och köket, ibland i skymningen,
ibland midt på dagen, men han talar ej till
oss, han förnärmar oss ej, han smyger sig blott
förbi oss, och då man ser efter honom, är han
försvunnen.
Han ser ej ut som en ande just, snarare som
en gammal bonde eller en herregårdstjänare.
Han har ett groft, skäligen ålderstiget ansikte,
han ser stor och stark ut och han visar sig i en
brokig dräkt, han har alltid gula byxor, röd
väst och blå tröja.
Om man skulle tro honom vara en vanlig
människa, kan man ej förklara hans förmåga
att ögonblickligen försvinna. Och hvar
kommer han ifrån, hvar bor han? Vi veta intet om
honom. Ingen känner honom eller hans historia.
Han har alltid varit sedd här i
prostgården-Man har sökt efter hans bostad, men
ingenstädes kunnat finna den. Ni ser därborta några
stenhögar, man säger, att de äro ruiner efter
ett gammalt kloster, kanske att under dem
finnas underjordiska hvalf, i hvilka han har sitt
tillhåll.
Fridlös och underlig är han, hvem han än
må vara. Om vi, om vinterkvällarna, sitta vid
vårt arbete här i salen och möjligen hafva glömt
att fälla ned gardinerna, så kunna vi vara vissa
om att han kommer och tittar på oss. Om då
någon ser bortåt fönstret, varsnar han alltid
’karlns’ ansikte tryckt mot rutan, vildt och
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
