Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Afzelius: Selma Lagerlöfs ”Karln”. En kommentar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS AFZELIUS
SELMA LAGERLÖFS "KARLN"
En kommentar
Manuskriptet till Selma Lagerlöfs här för
första gången tryckta berättelse "Karln" har
en historia som förtjänar berättas. Det dök för
första gången upp på autografmarknaden 1920,
då Björck & Börjessons antikvariat bjöd ut det
för 600 kr. Ingen köpare anmälde sig, och det
gick nästa år på auktion i Stockholm, utan att
någon ville betala det uppgivna minimipriset
300 kr. Det återropades av antikvariatet och
gick för andra gången under klubban den 2
maj 1925. En notis i Svenska Dagbladet 10/ii
1925 visste berätta att en återfunnen
1890-tals-novell, som på sin tid hade inlämnats till
Nornan och sedan dess varit försvunnen, hade
inköpts av författarinnan själv. Nyheten var
alltigenom missvisande: en okänd köpare hade
fått manuskriptet för lumpna 80 kr. Trots alla
Selma Lagerlöfs ansträngningar att få tillbaka
sin berättelse och trots efterlysningar i Svenska
Dagbladet 1940 och Dagens Nyheter 1943 med
anledning av hennes efterlämnade skrifters
utgivande, var och förblev "Karln" försvunnen
tills i år, då Lunds universitetsbibliotek
förvärvade den länge efterlysta handskriften från
en känd samlare i Skåne.
Att ge ut eller på annat sätt utnyttja en
annans handskrift är åtalbart. Men av allt att
döma har man rätt att gömma undan den —
t. o. m. under författarens livstid — rätt att
efter behag lägga den på kistbotten, sälja den
eller bränna upp den. Den sortens samlare som
inbillar sig att en handskrift blir mindre
värdefull, om den ges ut eller citeras, är nog inte
så sällsynt. Måste man stillatigande unna dem
glädjen att begrava sina skatter?
Det var Selma Lagerlöf själv som hade
missmint sig om den publikation som "Karln" hade
skrivits för och därigenom givit upphov till
notisen. Den 13 november 1925 vände hon sig
i ett brev till Georg Nordensvan och undrade,
om det inte var så att hon, efter att ha blivit
anmodad om bidrag till kalendern Nornan,
hade skickat in sin spökhistoria till
Nordensvan, som hade varit med om att prisbelöna
henne i Iduns tävling men som inte hade tyckt
om den nya berättelsen. Selma Lagerlöf hade
hunnit glömma hela historien. Det var "En
halftimme i konstföreningen" (senare
"Valdemar Atterdag brandskattar Visby") som
trycktes till julen 1891 i Nornan för 1892. Tidigare
än Nordensvan hade en redaktör för en annan
publikation vänt sig till den nyupptäckta
författarinnan, nämligen Josef Seligmann.
Seligmann var en förläggare med blick för litteratur.
Det var t. ex. han som förbarmade sig över
"Vildmarks- och kärleksvisor", när Bonnier
— mer av ett misstag — hade returnerat
Karl-feldts förstlingsverk. Ären 1891 till 1897 både
redigerade och förlade han Publicistklubbens
utmärkta jultidning Julqvällen. I årgången
1891 finns bidrag både av Gustaf Fröding och
Pelle Molin. Men icke av Selma Lagerlöf.
Spök-historien med det besynnerliga namnet föll inte
redaktören i smaken.
Seligmanns kvarlåtenskap köptes av Björck
& Börjesson. Vad breven från Selma Lagerlöf
beträffar, så följde två av dem med
handskriften. De övriga har kanske redan dessförinnan
delvis skingrats och hamnat på vitt skilda håll.
(Ett senare brev från 13 maj 1895, där
författarinnan avböjer att lämna bidrag till
Julqvällen, finns nu i Linköpings stifts- och
landsbibliotek.) Det är därför inte lätt att följa
förhandlingarna om bidraget till Julqvällen.
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
