Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Afzelius: Selma Lagerlöfs ”Karln”. En kommentar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖFS "KARLN"
den godheten och förstöra den, sådan den nu är, bör
den ej användas.
Så får jag be Er förlåta att jag så illa motsvarat
Era förväntningar och vållat mycket gagnlöst besvär.
Under hela September kunde jag ej befalla öfver
mina kropps och själskrafter utan var ständigt sjuk
och trött. Nu tror jag mig vara återställd, men nu är
det för sent att sända Er något bättre.
Om Seligmann som vi hade kunnat jämföra
den enkla berättelsen med ett 34 år senare
utgivet verk, där Selma Lagerlöf står på höjden
av kunnande, där varje händelse är
omsorgsfullt motiverad och med behärskad
konstfullhet knyts till den följande, så skulle hans
förkastelsedom antagligen ha blivit ännu hårdare.
Försåvitt han inte också där hade stötts tillbaka
av det fantastiska ämnet. Ty "Löwensköldska
ringen" bygger på samma spökhistoria som
"Karln", en historia som författarinnan hade
hört berättas av sin faster, prostinnan Ottiliana
Hammargren i Karlskoga, hon som hade givit
henne så många uppslag för "Gösta Berlings
saga". Selma Lagerlöf gömde "de stackars
dyrbarheter" som den värmländska traditionen
hade skänkt henne med en i sanning enastående
trofasthet. Helt säkert tillät hon sig icke alltför
stora avsteg från fasterns muntliga
framställning, eftersom hon beklagar att den första
behandlingen hade tagits alltför direkt "ur
naturtillståndet" och då hennes båda versioner i allt
väsentligt överensstämmer, trots den långa tid
som hade förflutit dem emellan.
Den viktigaste skillnaden är den att ringen,
som gav första delen i Löwensköldcykeln dess
namn, icke alls förekommer i "Karln". Det
betyder att den senare saknar den enhet som
detta konstruktionsmotiv skänker: "Karln"
slutar visserligen att gå igen, sedan den
16-årige sonen i huset för hans skull har drivits
i döden, medan generalen får ro i sin grav,
därför att den unga husmamsellen skaffar
tillrätta hans rövade ring av kärlek till unge baron
Adrian, som f. ö. görs till en 19 års yngling.
Den tragiska utgången är enligt Selma
Lagerlöfs brev ursprunglig, och man har väl
anledning att tro henne. Historien om ringen och
gravplundringen har nog inte varit känd eller
aktuell för Selma Lagerlöf, när hon för första
gången berättade faster Nanas historia —
annars skulle hon ha använt ett så tacksamt
uppslag, som hade kunnat ge en mening åt
spökerierna. Med all sannolikhet har hon
hämtat detta motiv från helt annat håll. Det är
möjligt att den historien har hört till
ortstraditionen om general Gyllenspetz på Gylleby
(Hedeby), som ligger begraven i Sunne.
Avvikelserna från traditionen och därmed
också från "Löwensköldska ringen" betingas av
scenförändringen. Under sina skånska år lät
Selma Lagerlöf inte så få händelser från andra
landsändar utspelas i det landskap där hon var
bosatt. Så kom också spökeriet att äga
rum i en skånsk prostgård i stället för en
värmländsk herrgård. Troheten mot den
muntliga berättelsen kommer lustigt fram i ett litet
drag: den unge sonen i huset sover i ett
gavelrum, men Selma Lagerlöf kände de lokala
förhållandena alltför väl för att inte anmärka att
det var ovanligt med gavelrum i Skåne. Den
avgörande händelsen i "Karln" förlades till
julnatten — även det en eftergift åt
jultidningsstilen. Författarinnan nödgas därför släppa på
klart månsken för att gengångaren skall bli
synlig. Det är säkert i överensstämmelse med
traditionen, när det vid samma tillfälle i
"Löwensköldska ringen" är ljus sommarnatt.
I "Karln" återfinns drag för drag i själva
spökhistorien sådan den är känd från boken:
ansiktet mot rutan med de blänkande tänderna,
mötet i vindstrappan, de fyra kvarglömda
äpplena, de två försvunna silverskedarna i
disktrasan, som spöket pekar ut, och dess sista
uppträdande, då ynglingen lockas ur sitt
gavelrum ut på vinden och nedför trappan, tills han
faller avsvimmad i föräldrarnas sängkammare.
Den första versionen är säkert trognare i
detaljer. Förmodligen gäller det också om
gengångarens klädsel: gula byxor, röd väst och blå
tröja förefaller att passa det genuina spöket
bättre än en gammal karolins blågula uniform.
I den långa inlagda sägnen från medeltiden,
som sonen i huset berättar, har Selma Lagerlöf
för första gången prövat sina krafter på ett
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
