Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Hervé Bazin: Gift. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFT
väcktes först när han fick syn på en hög
rykande spillning på asfalten.
— Vilket slöseri, tänkte han. Det hade
kunnat räcka för ett halvt hundratal bläcksvampar.
Tre kyrkklockor ringde till Angelus, den ena
var sprucken. Kajorna övergav stuprören och
spred sig över himmelen där små moln,
aggressiva, skära och mjuka som termogen vadd,
knuffades med varandra. Sålunda påmind om den
sena timmen gav sig Myco hastigt i väg,
rutschade nerför backen, gick över ån vid
slussbron och var snart inne på bygatan. Den första
frestelse som mötte honom var hans läskamrat
kaféägaren Athanases rop inifrån krogen:
— Kom hit, giftblandare! Jag bjuder på ett
glas!
— Du förgiftar folk bättre än jag, "La
Classe"! svarade han utan att stanna.
Men trettio meter längre bort ställde
nämndemans hustru Augustine på hemväg från
tvättstugan sin vattendrypande skottkärra tvärs
över vägen.
— Myco, jag har slaktat en kanin i dag.
Jag skulle gärna vilja ha ett par "skära" att
lägga i såsen.
Gubben stannade, gned sig om huvudet: det
var hans sätt att hälsa.
— Skära! ... protesterade han. Varför inte
odlade champinjoner? Vänd dig till
champinjonodlingen!
Men han snörde ändå upp sin ryggsäck
under det han återupprepade den trosbekännelse
som förskaffat honom hans öknamn.
— Jag är inte någon svampplockare, jag är
mykolog.
— Kantareller då? bad Augustine.
— Det är för sent för dem. Här har du några
psalliota arvensis, några krämlor,
fingersvampar ...
Gubben Lormel använde alltid de latinska
eller de korrekta franska namnen, han sade
psalliota arvensis och inte "snöbollar". Han
kunde sin "Fransk illustrerad svampatias"
utantill — den stod alltid framme på skänken
tillsammans med kokboken —- och han var
mycket mån om att inför de oinvigda uttala
de vetenskapliga namnen. Ryggsäcken var
öppnad och hans oroande och mångfärgade skörd
låg utbredd på trottoaren. Några
förbipasserande hade slutit sig till Augustine. Hon nickade
betänksamt.
— Tänk om du skulle ta miste, Myco!
— Jag misstar mig aldrig, kluckade gubben.
Men det roade honom att skrämma upp folk
och därför tillade han:
— För resten är det med svamparna som
med synden: vill man smaka på dem måste
man ta risken.
Augustine valde ut några ofarliga
mussero-ner och fyra stora svarta svampar där
maskarna hade grävt små vita bostäder.
— Det djuren äter är alltid bra, sade hon
förnumstigt. De känner sådant instinktivt.
Myco gav sig i väg utan att fästa sig vid
denna skriande villfarelse, men lät sig infångas
vid nästa gathörn, plockade fram sina varor,
stoppade ner dem och plockade fram dem igen.
Det var hans dagliga triumf.
— Men var får du fatt i allt det där, Myco?
undrade kyrkvaktmästaren som då och då
strövade omkring i skogsdungarna, men utan
nämnvärt resultat.
— Lite varstans! Lite varstans i mina
skogar.
Han jublade, berättade, förklarade för väl
hundrade gången skillnaden mellan den äkta
fjällskivlingen och den rodnande flugsvampen,
och försvarade riskorna mot alla seglivade
fördomar:
— Det är inte sant. De arter som avsöndrar
mjölksaft när man bryter dem är inte
nödvändigtvis giftiga.
Medan han talade delade han frikostigt ut
sin skörd, njöt av de andras tvekan, åtrå och
framför allt av det förtroende som hans tio år
långa ofelbarhet ingav dem. Som vanligt hade
han nästan ingenting kvar när Berthe,
grannkvinnan, tog honom i armen:
— Skynda dig, Myco. Céleste börjar illfänas.
Då försvann med ens hans glada och
spjuveraktiga humör. Huvudet sjönk ner mellan
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
