Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Hervé Bazin: Gift. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERVÉ BAZIN
sina gångar såg hararna och de förskräckta
illrarna hur denna veka man — som dagen
innan plockade taggsvampen lika varsamt som
en älskare häktar upp en jungfrus kläder —
stampade på de minsta svampgrupper, på de
ärevördiga oxtungsvamparna, på de dyrbara
små kejsarsvamparna som knappt kommit upp
ur jorden och som liknar hårdkokta ägg. De
smaklösa röksvamparna skonades inte heller:
de krossades under klacken och gav ifrån sig
lite svart rök. När Myco vid tolvtiden utmattad
återvände till landsvägen lämnade han efter sig
förhärjade gläntor, fibriga slamsor och
växt-avfall: hans tempels mjuka ruiner.
Det regnade inte längre, det hade börjat
blåsa och vinden torkade himmelen med hjälp
av en mängd sönderrivna moln. Myco satte sig
på en stenhög, på hjässan hade han alltjämt
sitt eklöv. Han plockade upp svamparna ur
fickan och rensade dem. Därefter stoppade han
bitarna innanför fodret och skyndade hem.
— Jaså, där kommer du! grymtade hans
hustru och kastade en förvånad blick på hans
ryggsäck. Jag väntade dig inte hem förrän i
kväll. Jag har inte maten klar.
— Du kan väl leta reda på några ägg i
hönshuset, svarade gubben långsamt. Jag skall rensa
Karl-Johanssvamp åt dig.
Céleste gick in på hans förslag, surmulen
av princip men nöjd med hans undergivenhet.
Hon sökte igenom hönshuset medan Myco stack
handen i fickan. När käringen kom tillbaka var
vaxduken redan täckt av en avsevärd hög vita
svampbitar, som i luften antog en lätt
brun-aktig färgton.
— Med en smula sallad, föreslog Myco, blir
det utmärkt. Jag skall laga i ordning lite
endive-sallad åt dig.
— Sannerligen, hånskrattade Céleste, när
man ruskar om dig blir du riktigt vänlig. Jag
har varit alldeles för hygglig mot dig.
Snart fräste smöret i stekpannan. Stuvningen
fyllde rummet med en angenäm doft som
lockade till sig katten som kom och strök sig
mot Célestes kjolar.
— Schas, skabbiga katta, skrek hon. Och du
Lormel, vad väntar du på? Skall du inte duka?
Myco kastade sig över ett par omaka
tallrikar, sparade den ena för sig (Vargen och
Lammet, ett minne från hans första äktenskap),
bredde ut duken och lät till sist sina spetsiga
svanskotor falla ner på en trasig halmstol.
Céleste slog sönder äggen, vispade dem kraftigt
i en sprucken skål, stjälpte ut dem i en annan
panna. Hon strök tillbaka sina smutsiga
hårtestar, vände omeletten, delade den i två, för
övrigt mycket olika delar, som slappt föll ner,
den större på hennes tallrik, den mindre på
Mycos. Därefter gick hon tillbaka till spisen
och hämtade den bruna, saftiga stuvningen och
ställde den på bordet.
— Ta för dig, Lormel. Nå vad sitter du där
och darrar för?
— Regnet, stammade Myco. Jag måtte ha
förkylt mig.
Céleste oroade sig inte utan lade för sig
två tredjedelar av svampen och lämnade resten
till sin make. Tung och slapp, med armarna och
brösten vilande på bordet, började hon äta.
— ... gott! stötte hon fram.
— Ja, verkligen, medgav gubben Lormel
med ett stänk av förvåning i rösten.
— Skall du inte ha någon sallad?
— Nej, jag tror inte det. Jag har magsyra.
— Magsyra! upprepade Céleste, antagligen
förvånad över att hon inte var ensam om att
vara sur. Det går nog över i sandtaget.
På eftermiddagen gick Céleste till ån för att
tvätta. Myco stannade hemma och begagnade
sig av sin hustrus frånvaro för att tålmodigt
klistra ihop sin skrivbok, sida efter sida. För
det puzzlet behövde han två timmars arbete,
några centiliter saliv och en rulle klisterremsor.
Därefter lappade den gamle ihop sin
svampatias så gott det gick och lade bokmärket på
sidan 78. Till sist satte han sig på kattens kudde
i ett hörn och väntade. Han kände sig kry.
Alldeles för kry. Så kry att han överraskade
sig själv med att högt säga:
— Men jag misstar mig ju aldrig.
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
