Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
borgare till sin yttre bild, som elev till skuggan
och "mentor för havsvågor" vägande "svala
och insjö" mot "ocean och albatross" är han
också poet, en poet som upplevt trygghetens
sprängning och kanske förstått att "uteslutet
liv turnerat med behag till poesi" inte längre
har något behag, någon mening, någon
möjlighet. Vid en grå förtröstans spegel sitter
barden kanske ändå i drömmar "mot inre
ungdom", innan han definitivt som blind lämnar
sina många skådeplatser och ingår i en evig
geologisk ålderdom bland övriga fossiler,
medan havet avmätt andas vid det sund där han
förstenats.
Mellan grå förtröstan och ett arkadiskt
gryningsperspektiv pendlar diktarens budskap. För
oss, en generation, som sett allting och hört
allting, som speglat vår "kalla längtan" i
backspegeln, kan det synas som om "de höga
gryningsljusen" redan från begynnelsen var
brända, men ändå har vi knappast, menar väl
poeten, råd att avstå från att spana "efter en
blå nyans över dagens panna". I annat
sammanhang heter det:
Sällan o sällan
kan vi markera med vimpel och måsfjäder
en insmugen vindpust från ett förslöat universum
men vid en vik och en öppen vinkel
reser vi här ett spolat palats av förhoppning.
Men det är inte bara i dessa samlingens sista
gryningsdikter som durackordet dominerar. I
den trots sin nästan komiskt påfallande
Gull-bergston mycket egenartade dikten "O, tid, o,
stund" har den stillsamma ljusa exaltationen
ett originellt ursprung:
Från denna stund av människor vid grindar
skall jublet djupna
ur det faktiska, banala
att mjölk är utspilld mellan tysta lindar.
O, tid, o, stund
ur sprucken kruka runnen
— så snabbt försvunnen.
(Mjölks korta tjänst
i det sakrala.)
Här balanserar nog poeten — liksom så många
gånger hans vittberömda föregångare — på
gränsen till det poetiskt omöjliga. Något
liknande kan man nog också säga om vissa partier
ur avsnittet "Faderssvit", särskilt de strofer
som börjar en aning för emfatiskt med orden
"Cyklade du". Sven Alfons besitter
överhuvudtaget en poetisk djärvhet, som i de flesta fall
är fruktbar och som det vore enfaldigt att
försöka dämpa — man kan till exempel peka på
den utomordentliga suveränitet med vilken han
interfolierar sina texter med korta citat från
nästan alla stora svenska skalder. Men ibland
kan alltså djärvheten resultera i litet diskutabla
accenter. I den fina förening av intelligent
spekulation och inspirerad uttrycksfull
impressionism som sätter sin prägel på hans poesi kan
med andra ord inspirationen någon enstaka
gång bli väl tyrannisk. (Utan att fördenskull
den berömliga fastheten i själva den
ordmusikaliska artikulationen äventyras.) Kanske
vågar man, utan att alltför mycket kränka en så
fin, en så obestridlig poets klara rättigheter,
anta att detta i viss grad bidragit att göra
"Backspegel mot gryningen" en tolftedels grad
svårare för en läsare att penetrera — och
kanske fyrtiotvå grader hetare för en anmälare.
Därmed är alltså sagt: det är inte med "islupen
andakt" som recensenten läst denna bok.
Snarare med febrig entusiasm, som inte utesluter
många våndor. Åke Janzon
TRAGISK MASK
Ebba Lindqvist: Labyrint. Bonniers 1949.
4: 75.
Kärleken, döden och havet är några av Ebba
Lindqvists bärande symboler, också trädet,
natten, månen. De tillhör visserligen det
allmänpoetiska bildspråket men i en skaldinnas
händer får sådana sinnebilder alltid en utpräglat
kvinnlig egenart, någonting inom sig slutet,
avrundat eller vegetativt — man behöver bara
tänka på motsvarande klanger hos Edit
Södergran eller Karin Boye. Hos Ebba Lindqvist
tillkommer en viss klassisk ådra: hon draperar
gärna sina dikter — men det är i tunga veck
de faller i den nya diktsamlingen som knappast
innehåller någonting av dans. Det är inte en
blomma man bör söka här utan en frukt. Vad
det tunna häftet uttrycker är, kort sagt,
amor fati.
Den inledande dikten, "Labyrint", är den
kantatliknande prologen till något
Antigone-drama. Med sina sierskeartade tonfall och
mörka perspektiv skulle den kunna föra
motsvarande ting av Karin Boye i tankarna;
emellertid är den som alltid hos Ebba Lindqvist
formellt fri och böljande, mindre energisk men
i gengäld mer deterministisk. Det är den dikt
i samlingen som författarinnan ägnat
mänskligheten och hon ser inte ljust på situationen:
ingenting har vunnits ens genom kärleken som
hon så ofta tidigare frågat om svar:
5 BLM 1949 x
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
