Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Hans Botwid: Svart glädje. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BOTWID
SVART GLÄDJE
Det borde inte få komma mer än ett par
tre skurar på söndagarna. Så mycket
pressveck och lockar det ska regna bort en sådan
här dag! Och så mycket glädje, kära du, sa
jag till Kristina nyss, så mycket välbehövlig
glädje som går förlorad. Ä skit, sa hon, det
kan väl vara vår tur nån gång! Och nog
förstår jag vad hon menar. Men jag tycker att
människor kan få glädj as, fast vi sitter här, det
tycker jag.
Vi får besök i dag, men Kristina vet inte om
det. Hon skulle bara hetsa upp sig. Hon grälade
om honom hela dagen i går.
Jaha, titta in genom fönstret, ni som går
förbi! Vänd och gå förbi en gång till, fast det
regnar. Jag målar, jag! Det kan hända att de
tror att jag är en stor konstnär. Tavlan ser
riktigt fin ut kanske, när man som de som går
förbi ser den genom fönsterglas!
Det är roligt, tycker jag, att föreställa sig
att de som hejdar sig och tittar, tror att jag
kan måla. Det var så att när Kristina och jag
flyttade in här, så låg målarskrinet på en hylla
i garderoben. Och eftersom ingen kom och
skulle ha det, tänkte jag att jag kunde ju se
om det gick att åstadkomma något. Jag
skickade Kristina till Beckers för att köpa duk,
men hon kom hem med masonit, och det är
kanske lika bra. Se, vad färgerna skiner även i
den här gråa dagern! Klara, starka färger ska
det vara! Rött, blått, gult och rött igen!
Kristina säger att om jag målade tavlor som
föreställde något mer än bara vattenytor, så
skulle hon kunna sälja dem åt mig. Men jag
kan ju inte sitta här, med utsikt över en gata
och ett bussgarage, och måla stugor och träd
och djur! Vattenytorna har jag i mina ögon
sedan den tiden då jag fiskade och rodde och
badade.
Som sagt, i dag får vi besök. Det blir en
överraskning för Kristina att få se sin bror.
Sten Mörk, dystert namn. ”Jag hoppas jag
aldrig mer behöver se honom! ” säger Kristina
när hon grälar om honom här om dagarna.
Så det ska bli intressant att se hur det går.
Nu står det ett ungt par framför fönstret.
De tar bort ljuset för mig med sitt paraply. Det
ger mig en idé. Här lägger jag litet svart. Det
kan betyda skuggan av en dalande fallskärm
eller vad som helst. Ibland står det en hel klunga
ungar där ute. Det är som en driva av brokiga
löv skulle ha blåst upp mot fönsterplåten. Nu
ska jag måla av allihop! säger jag. Och så
lägger jag alla de färger som jag kan se i
barnskaran i min vattenyta. I ett vatten med
krus-ningar och speglingar finns all världens
rikedom av färger och former, skryter jag. Då
säger Kristina:
— Snälla John, du måtte väl inte sitta här
och bli förryckt? Man kan faktiskt bli rädd,
när man hör dig, John!
Kristina har inget nöje av det här. Hon är
så fattig. Hon tycker det är bra att det regnar,
därför att hon vet att om det vore vackert,
skulle hon sörja över att hon inte har någon
att gå ut med eller att gå till. Hennes hår är
alldeles vitt, men hennes kinder är släta och
röda och hennes läppar är bara mogna, inte
vissna. Hennes längtan är inte död. När hon
går ut i solskenet, blir hon sjuk av sin
ensamhet.
Jag var helt enkelt tvungen att smuggla i
väg brevet till Sten Mörk, hennes bror. Jag
föreslog att han skulle komma i dag. Och det
blev nog också hans beslut, när han hade läst
mitt brev. Hon hatar dig mer och mer för varj e
dag, skrev jag. Kan du inte övertyga henne
om att du inte lurat henne, skrev jag, så vet
ingen hur det här slutar! Jag tänker att han
kommer för sin egen skull, om inte för hennes.
Att någon ska tro, att han inte har rent
samvete, vill han nog inte. —
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
