Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Carl Keilhau: Sigurd Hoel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL KEILHAU
SIGURD HOEL
1935, när Sigurd Hoel var 45 år, skrev han
romanen ”Fjorton dagar före frostnätterna”.
Dr Knut Holmen, öron-, näs- och halsläkare
sitter på en restaurang i Oslo och firar ensam
sin fyrtiårsdag. Familjen är på landet; han har
sagt att han är upptagen inne i staden, medan
han i själva verket tar sig fjorton dagars
semester. Knut Holmen har fått för sig att han
ska använda denna tid till att komma
underfund med var han står i livet, se efter vad det
har givit honom, granska det förflutna. Den
som har eggat honom till det är en man som
heter Ramstad — kan han kallas vän? — och
som kommer från samma trakt som han själv.
Ramstad har för vana att ställa obehagligt
närgångna frågor. Han kan till exempel fråga:
”Hur mycket verklig glädje har ni egentligen
fått ut av alltsammans?”
Knut Holmen söker intala sig att han har det
utmärkt. Stor praktik, socialt anseende, söt och
snäll hustru, två rara barn. Men det är tydligt
att han inte är nöjd, och det är lika tydligt vad
anledningen är: Han fick ingenting ut av sin
ungdom. Med Söderberg säger han att det var
för djävligt att vara ung. Utbildningen kostade
honom tio år. Tio år då han gick och slet ont
som fattig bondestudent i Oslo, utestängd från
kretsen av rikemanssöner som hade sitt hem i
staden och tog allting som någonting sj älvklart
— inberäknat de vackra flickorna. Bittert och
hätskt tänker han om de åren: ”Jag har dem
till godo! Alltså är jag strängt taget bara
trettio år!”
Han kunde ha levat, han kunde ha fångat
lyckan och hållit henne fast, men han vågade
inte. Han blev rädd den gången, den enda
avgörande gången då han var tjugu år och
träffade Helga, en nittonårs flicka som gav sig åt
honom utan förbehåll. Pensionatsvärdinnan
in
gav honom skräck när hon kom in i rummet
och skrek hora. Men ännu större skräck ingav
honom flickans kärlek. Den var för stor för
honom, väldig som stjärnhimlen. Så drog han
sig tillbaka. Flydde.
Vad vill Knut Holmen nu när han är fyrtio
år? Sigurd Hoel avslöjar det: Han vill ha
tillbaka sin ungdom och leva den på nytt. Han
säger till sig sj älv att han ska uppsöka de gamla
vägskälen och undersöka var han kunde ha valt
en annan väg. Det betyder att han vill välja
en gång till. Han ska befria sig från ångesten
och det dåliga samvetet. Allt samlar sig i hans
längtan efter att uppleva den gränslösa
hängivenheten hos Den Enda.
När han går ut ur restaurangen denna dag
tycker han sig faktiskt få syn på Helga, och
han letar febrilt efter henne gata upp och
gata ner. I stället råkar han av en slump träffa
en annan kvinna, den unga, vackra Vera. Det
blir ett förhållande mellan dem som han söker
fylla med det han har drömt om — och hon
är villig att medverka. Hon är glömskans
brunn. Men han kan inte glömma, vågar inte
kasta loss och ge sig ut i det okända. Han
jagar en hägring och vet att det är omöjligt.
Så upprepar historien sig. Ängesten och tvivlet
besegrar honom, och han har i själva verket
redan avstått från Vera när hon går ifrån
honom.
Det var en skuggring som omslöt Knut
Holmens ungdom. Inte heller denna gång gick det
att bryta den; han rörde sig på nytt inom den,
inom sitt eget väsens ring.
”Fjorton dagar före frostnätterna” intar en
central plats i Sigurd Hoels författarskap.
Konstnärligt sett hör den till hans allra
främsta böcker. Dramatisk, ypperligt
komponerad, med en höjdpunkt mot slutet i
skild
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
