Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
MINA MINNEN AV HJALMAR
BERGMAN
Efterlämnade anteckningar
Både personligt och litterärt kom jag först
rätt sent i kontakt med Hjalmar Bergman. Men
jag har konstaterat, att detsamma gäller de
flesta av min generations Uppsalastudenter. Vi
anammade med förtjusning ny lyrik; Anders
Österling följde jag från hans första
diktsamling. Då det gällde prosadiktning fanns ju så
många äldre författare att följa, och bland de
yngre observerade man egentligen dem som
voro mer rotfasta uppsaliensare, Sigfrid
Si-wertz och Sven Lidman. Antagligen råkade
jag Hj. B. i Estetiska föreningen under den
korta tid som Hans Larsson var ordförande
där: han blev ju redan 1901 professor i Lund.
Men mitt enda minne av honom är att jag sett
honom en gång vid ett bord på Gillet
tillsammans med Tor Bonnier och att jag visste, att
han åt hos Herman Brulins föräldrar. Där var
också Lage Stael von Holstein inackorderad.
Honom kände jag genom hans äldre bror, min
beväringskamrat Arvid.
Lage Stael v. Holstein debuterade vid denna
tid med en mycket misslyckad diktsamling.
Det var därför inte särskilt frestande, då jag
vid en Visbyresa år 1906 av honom
uppmanades att stifta bekantskap med en lovande ung
författare, vars namn jag bara flyktigt hört,
och jag tror inte, att vi ens presenterades.
Mitt första distinkta minne av ett samtal
med Hjalmar Bergman var vid premiären av
”Herr Sleeman kommer”. Man hade förut —
utan någon framgång—spelat ”En skugga” och
”Dödens Arlekin”. ”Herr Sleeman kommer”
uppfördes på Mindre Dramatiska teatern vid
Engelbrektsplan under den tid jag tillhörde
Dramatens styrelse. Jag var oerhört gripen av
dramat men fann framförandet på flera händer
rätt svagt och iscensättningen i stil med något
av Edv. Bäckströms proverb. I mellanakten
talade jag med Hj. B., som infunnit sig mycket
korrekt klädd i smoking. Han var en smula
reserverad men verkade oerhört sympatisk.
Vår vänskap började i Taormina våren
1923. Greta och jag reste dit för andra gången:
vi behövde båda vila upp oss. Att Bergmans
lågo där visste vi, men han var så känd redan
då för sin människoskygghet, att jag halvt
avböjde Svennbergs förslag att tala med
honom om att skriva ett drama för Dramatiska
teatern. Stor beundrare av Dickens hade
Svennberg tjusats av Hj. B:s senaste romaner,
särskilt ”Markurells i Wadköping”, och hade
redan på nyåret skrivit direkt till Hj. B. men
inte fått svar. Hjalmar Bergmans
marionettspel ansåg han vara lika otacksamma att föra
fram som Pär Lagerkvists.
Vid ankomsten till Taormina iakttog jag
också ett lämpligt inkognito vis-å-vis Hj. B:s,
men redan efter några dagar fick jag ett kort
med en vänlig inbjudan till te. Sedan dess voro
vi så gott som dagligen tillsammans till dess
Bergmans efter några veckor fortsatte till
Florens, dit vi skulle komma efter, vilket
emellertid inte blev av, då vi i stället hamnade i Rom.
Det var — såvitt jag kan minnas — i mars
vi råkades. Närmast var det väl den kalla
våren som jagat honom så långt söder ut — han
brukade ju annars stanna i Florens. Hj. Berg-
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
