Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Den nya myten om F. Scott Fitzgerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY L. SCHEIN
framtida produktion men åtskilligt anger mera
grundläggande och kvarblivande klangtoner.
Mest karakteristiskt är att Fitzgerald aldrig
lärde sig skriva på fantasi och föreställning.
Han var bunden av sin yttre, ”naturalistiska”
iakttagelse, han skrev bara om människor han
kände — och han kunde beskriva dem som få
andra men han lärde sig aldrig förklara dem
— han skrev om platser som han besökt och
situationer han upplevt eller hört berättas om,
han återgav t. o. m. verkligt skrivna brev,
hans egna kärleksbrev, som integrerande delar
i romanerna. Det enda han ännu inte kunde
iaktta var sig själv och fastän han bara skrev
om sig själv och i varje romans manliga
huvudperson såg något av sitt alter ego (och i
den kvinnliga huvudpersonen sin fru Zelda)
blev bilden vanställd genom hans romantiskt
mytologiska bundenhet, genom hans oförmåga
till en intellektuellt hållfast självkritik.
I ”This Side of Paradise” är hjälten,
prince-tonstudenten Amory Blaine, en ung man med
de nästbästa förutsättningar, som nästan
lyckas få den vackra och rika flickan men
vars genialitet i slutkampen ändå måste vika
för rivalens ekonomiska tyngd. Amorys öde
är Fitzgeralds eget (han skrev ju boken innan
han gifte sig), det är en romantikers försök
att vara realistisk, karakteriserat i The New
Yorker av Malcolm Cowley som ”en ung man
som tagit med sig den snyggaste flickan till
en stor fest och samtidigt står utanför
danslokalen, en liten pojke från the middlewest
som storögt trycker näsan mot fönsterrutan”.
Mizener ser samma konflikt mellan den
ohämmade romantikern och en attityd, som han
kallar ”the spoiled priest’s”, en något dekadent,
världsvis och sublim tillflyktsort för sårade
känslor, en reminiscens från Fitzgeralds iriskt
katolska bakgrund. F. är naturligtvis
medveten om dessa ambivalenta drag i sin natur, om
t. ex. konflikten mellan emotionell
hjältedyrkan och emotionell pacifism, båda med alltför
tunn intellektuell fernissa. Långt senare
skriver han ännu att ”intelligensens kriterium är
förmågan att hålla två varandra motsatta
tan
kar i huvudet och att ändå vara fullt
funktionsduglig”.
Om man vill förklara den nya amerikanska
Fitzgerald-kulten ställs man förr eller senare
inför frågan varför ”This Side of Paradise”
blivit en så stor framgång. Det var ju denna
roman som lade grunden till myten om
författaren; hans senare produktion kännetecknas
av allt bättre kvalitet och allt mindre upplagor,
tills han vid sin död praktiskt taget hade fallit
i glömska hos den bredare litterära publiken.
Romanens litterära förtjänster är som sagt
minimala, t. o. m. rättstavningen är urusel och
de resonerande avsnitten generande
andefattiga. Endast då och då lyser Fitzgeralds
naturliga berättarbegåvning fram; formuleringen
av en och annan mening är så osökt sluten
och allt-sägande, så plötsligt visualiserande, att
han väcker ett seriöst intresse även bland
kvalificerade iakttagare.
Normalt förklaras betydelsen hos ”This Side
of Paradise” ligga i att den var det första
uttrycket av och för en ny generation, den
omvärderande efterkrigsgenerationen. Att den
med chockerande uppriktighet berättade om
ungdomens petting parties och spritvanor och
att den avslöjade illusionen om
ungdomsidyl-len. Och att den, vilket är riktigt, gav en ny
miljö, college- och universitetsungdomens,
realistisk åtminstone i iakttagelsen av deras
föreställningar och idealbildningar.
Fitzgerald har gärna velat se sig som en
litterär nydanare, en generations talesman,
vars framgång berodde på de nya chockerande
belysningseffekter som han utsatte samtiden
för. Resonemanget säger mera om hans
önskningar än om verkliga förhållanden. En man,
vars kärlekskonception yttrar sig i glödande
brevpekoral och som med denna premiss vill
vara erotisk realist, en man, som i kyssen ser
den maximala osedligheten och med denna
premiss tror sig vara chockerande osedlig, en
man, vars sociala insikt är en millionärernas
lekkamrats och som med denna premiss anser
sig skriva samtidshistoria, har ytterst få
förutsättningar att vara revolutionär. Just däri
lig
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
