Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Pär Lagerkvist
fick Nobelpriset i litteratur 1951. Den unika
situationen har ju också rått, att nästan inget
annat namn förts fram i
förhandsdiskussio-nerna vid sidan av hans, medan man för det
mesta annars brukar ha flera att gissa på.
Det framgår visserligen av den historik över
litteraturprisen som kom förra året att de
skandinaviska länderna knappast är
under-representerade i statistiken och det har sagts att
Svenska akademien därför måste vara mycket
återhållsam när det gäller att låta belöningen
gå dit under de närmaste åren.
I detta fall kan emellertid inte valet fattas
som något utslag av nationalism. Det har ofta
nämnts att Pär Lagerkvist föreslagits till priset,
inte bara från de nordiska länderna utan även
från andra håll i utlandet. Läser man de
utländska kommentarer som hittat hit är de i
regel mycket uppskattande. Det finns ju nu
också ett underlag för bedömningen
utomlands, sedan Lagerkvists böcker, i synnerhet
”Dvärgen” och ”Barabbas”, börjat översättas
till så många språk. Ett exempel på hur långt
hans inflytande nått får man t. ex. i docent
Lorellis notis i detta nummer om
lagerkvist-beundran bland armeniska författare.
Någon närmare presentation av
nobelpristagaren och hans verk behövs knappast. Han
är en man som den svenska läsande publiken
väl känner och som vunnit sin särskilda plats
i dess hjärta efter att ha gått den långa vägen.
De böcker som betydde Pär Lagerkvists
konstnärliga genombrott mottogs på många håll
minst sagt svalt, men även där kritiken tar
avstånd från hans nya och djärva program
märker man ändå oftast i de gulnade
recen-sionsklippen, bakom alla invändningar och
spydigheter, en känsla av att författaren är
en man att räkna med. Några kända
kriti
ker stödde honom redan tidigt, framför allt
August Brunius, Sverker Ek och i Finland
Gunnar Castrén och Arvid Mörne. Och mycket
snart började Lagerkvists verk ge återklang
hos den unga författargeneration som bröt sig
fram på tjugotalet, novellerna i ”Järn och
människor” och dikterna i ”Ängest” började
sätta spår hos dem som skrev om första
världskriget. Minst lika stor betydelse fick
dramatiken. Per Lindbergs livliga intresse för
Lagerkvists dramer har spelat stor roll i vår
moderna teaterhistoria. Men även andra lystrade
till de nya signalerna: om programskriften
”Teater” skrev t. ex. den unge Olof Molander
i en längesedan glömd teatertidning att boken
för honom var ”den första röda strimma, som
bebådar en ny dag för vår teaterkonst”.
Molander reste en del praktiska invändningar
mot Lagerkvists program, men tilltalades, som
senare så många andra, framför allt av det
kompromisslösa i hans ord.
BLM kunde redan under sitt första år, 1932,
införa dikter av Pär Lagerkvist, som senare
flera gånger återkommit med lyrik och prosa
i våra spalter. Under de sista åren har diktaren
mycket sällan publicerat något vid sidan av sina
böcker och det är därför med särskild glädje
vi nu presenterar ett förut otryckt bidrag av
hans hand, de vackra inledningssidorna till
den outgivna ”Myten om människorna”. Jag
ber i övrigt att få hänvisa till dem och till
Åke Janzons skildring av ett möte med Pär
Lagerkvists diktning.
Den som hörde
Lagerkvist läsa egna dikter i radio den 15
november, när Akademiens beslut kungjordes,
kan väl inte mer läsa ”Det är vackrast när
det skymmer” eller något av de andra poemen
utan att höra författarens egen lugna och
in
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
