WERNER ASPENSTRÖM Minns du hur människornas boningar voro liksom pålade fast vid marken? Stenarna vilade tungt i sina hålor. Blommorna vilade tungt i sina höljen. Hästarna stodo drömmande under träden. För fågelskaran och för sången, för dem som kastas i flykt från land till land fanns ännu reden och viloställen. Även de stora städerna levde vid den tiden trygga, inneslutna inom sina murar. Dödgrävarn och en fjäril Runtom är sommar med högt gräs och tumlande skalbaggar. Maskrosorna puffar sin vita rök över de flagnande träkorsen. Dödgrävarn borrar med spaden sig djupare ner i sanden, reder granrisbädden åt sin gäst. Ingenting vet han om sommarens stund. En fjäril fladdrar förbi och fladdrar ånyo förbi i pärlemordräkt. Sakta reser han sig upp ur grottan, känner med ens all jordens fägring och smärta. Syskon Till dem vi utstött och kallar sinnessjuka. Samma ärgiga sol lyser över de friska och sjuka. Vi möts varje natt under den ärgiga månen. Vi dansar under träden. Vi kysser varandras ögon. Vi tyder viskande varandras drömmar. 6