KOMMENTARER OCH NOTISER ''Bestseller-raseriet’ har under de gångna veckorna ägnats ett par artiklar, som vållat en livlig diskussion där kvickheter, otidigheter och kalla sakskäl korsat varandra i luften. Man har betraktat de höga siffror som några av höstens romaner, Mobergs, Hedbergs och Selinkos, nådde och förmodat att de berodde på att bokhandlarna och bokhan-dclsmedhjälparna av ekonomiska skäl inställde sig på att lägga fram dessa standardvaror, utan nämnvärd hänsyn till folk som ville ha något annat. Någon övertygande bevisning för att det hela gått så till har emellertid ingalunda presterats. Ett par komprometterande ströfall som nämnts har ingen större betydelse; likaväl kunde en utlänning som råkade få tag i Leonard Strömberg och Runa använda dem för att döma ut allt som skrivs här i landet. Tanken att böcker kan gå bra därför att de fyller ett behov hos sin publik har inte vädrats särskilt mycket i debatten, fast den borde ligga bra nära till hands om man jämför med andra områden. Det finns t.ex. en film vid namn ”Don Camillo och hans lilla värld”, som när detta skrivs gått 17 veckor på samma biograf i Stockholm. Det är en förhållandevis stillsam film och någon särskilt uppseendeväckande reklam har inte gjorts för den — det förefaller som om folk ville se den även utan något ”transportkompani” som mot deras vilja lurade dem till det. Det är ju en allmänt bekant sak att när en bok, en pjäs, en film verkligen kommit igång kan den komma att gå ett bra stycke av farten, därför att så många människor börjar tala om den. Hur man skall se på en sådan form av masspsykos kan diskuteras — att den kan leda till en viss ensidighet är antagligt, att den därför generellt bör utdömas verkar inte rimligt. Det kan te sig skevt att somliga böcker går enastående bra, medan andra inte går alls. Att man skulle försöka bota detta genom alt försöka att få de förstnämnda att gå mindre bra — om man inte har andra invändningar mot dem — verkar uppriktigt sagt som ett tråkigt utslag av nivelleringslust. I stället borde man inrikta sig på att försöka få de andra att gå bättre. Vår kollega Vinduet i Oslo har haft den goda idén att undersöka de bokliga förhållandena i en medelstor norsk stad. Antalet direkt utfrågade personer är ganska litet, men resultaten stämmer på många viktiga punkter med den svenska Bokutredningens. Det visar sig där att det faktum att folk talar om boken spelat stor roll, i synnerhet för mindre avancerade läsare, en erfarenhet som ganska bra stämmer med den svenska. Hur blir en bok omtalad? Vad är det som kommer folk att känna på sig att de måste läsa den? Vad tror de att de skall finna i den som gör det värt besväret att läsa den? Säkert är det mycket viktigare att reflektera över frågor som dessa och eventuellt också framställa dem till bokläsare än att rikta löst underbyggda angrepp mot bokhandelsfolket. Sveriges bokhandlare och deras medhjälpare rymmer som de flesta yrkeskårer folk av olika läggning och smak, somliga driver verksamheten krassare än andra. Men att man skulle kunna hitta någon allmän tendens att var säsong själlöst mata ut två å tre huvudnummer, som tvingas på folk halvt mot deras vilja, kan ingalunda anses styrkt eller ens troligt. Det kan väl inte ha undgått bokhandelns kritiker att på senare år, samtidigt som best-sellernas upplagor klättrat i höjden, har också många bokhandlare börjat bedriva en allt livligare aktiv försäljning och sända ut mängder av specialerbjudanden om vackra böcker, säll- 243