DET DRÖMDA MÖTET skrymslen på scenen och skapar en glidande upplevelse av teaterscen och fabrik på en gång, en illusionsbrytning helt i Brechts anda. Också några av de lyriska partierna, där Eva Stiberg uppträdde ensam, hade stark ge-nomslagskraft. Den jättestora dubbelrollen ligger väl till för henne. Hon har visserligen inte så stor förmåga att variera sina uttryck men hon har den erforderliga poetiska känsligheten. Hon vandrar kilometervis med behållen mjukhet i rörelserna. Inte minst pantomimen i den scen, där hon är ute och går med en imaginär son, gjorde ett starkt intryck. I det övriga stora galleriet av människor, fäste man sig vid Rune Turessons humoristiska polis, och Naima Wifstrands rörelsekomik. Men också Nils Fritz som den kärleks-lösa flygaren, Oscar Ljung som vattenförsäljaren och den rika barberaren Per Hjern nådde stundtals ganska långt. — Slutligen bör nämnas att Ingrid Tönsager stod för koreografin och att Ingvar Wieslander väl förmedlade den sträva charmen i Paul Dessaus musik. Paul Lindblom DET DRÖMDA MOTET Vilken diktad gestalt skulle Ni helst vilja träffa? Så har vi frågat några av de skribenter som under året medarbetat i BLM. Vi lät i förra numret frågan också gå till läsekretsen, som emellertid endast låtit höra av sig med ett par bidrag och i övrigt föredragit att avvakta resultatet, som följer här. I inbjudan angavs att svaren inte behövde vara alltför seriösa och på detta har som synes åtskilliga tagit fasta, vilket inte hindrat att de flesta ändå har fått med givande synpunkter på umgänget med diktade figurer — på vilket plan det nu än tänks försiggå. Holger Ahlenius: Den diktade gestalt som jag just nu helst skulle vilja träffa är bestämt Hjalmar Söderbergs Gertrud. Så sköna, så varma och helgjutna kvinnor träffar man gunås alltför sällan i verkligheten. Dessutom är det ett par så kallade livssanningar som jag gärna skulle vilja diskutera med henne. Till exempel denna: ”Kvinnans kärlek och mannens verk — de två är bundsförvanter av begynnelsen.” Eller denna: ”Jag tror på själens lust och köttets obotliga ensamhet.” Kerstin Anér: Det vore inte mycket idé att be att få träffa Beatrice eller Pickwick. För att ha någon mer glädje av dem än man kan få genom de verk där de redan existerar, måste man ju vara en Dante eller Dickens själv. Verkligt stora litterära figurer är alltför kongruenta med den form de en gång fått, de repliker de en gång för alla fällt. Dem man skulle vilja träffa över en tekopp eller en grogg, det är de som står litet längre ner på Parnassens backar men som vi av mänskliga skäl kommit särskilt nära. För min del är valet inte svårt: Filip Collin, alias professor Pelotard, liten, svartögd, kvick, melankolisk, lika suveränt lugn i Minorcas tronstrider som i Londonbörsens hetaste vimmel. Den karln, det har man en känsla av, har inte berättat hälften av allt han vet, av hans äventyr och hans konversation finns ännu mycket kvar att lyssna på. Hur skulle han inte kommentera de strider mellan oljebolag och surt au-tarkiska schejker, där han själv spelat en viktig men aldrig av United Press avslöjad roll. Med vilket älskvärt vemod skulle han inte följa sina lundakamraters karriär i Kanslihuset eller på Gyldene Freden. Och vilka episoder från kröningssommaren i London, ficktjuvarnas paradis, skulle han inte relatera, under instämmande grymtningar från mr Graham och galliska interjektioner från Lavertisse. Et haec olim meminisse juvabit... ack vad det skulle vara roligt att gång få minnas även detta! Werner Aspenström: Vid närmare eftertanke finner jag, att jag inte skulle vilja träffa någon enda diktad figur, den sortens dröm-uppfyllelse skulle leda till alldeles meningslösa komplikationer eller en meningslös besvikelse. ”Var du sån!” ”Tack, detsamma!” Däremot skulle jag gärna vilja träffa en del odiktade figurer. I varje biografi förekommer det personer i marginalen. Ofta väcker de större intresse än de sön-dertröskade huvudpersonerna. Jag skulle kunna nämna hundratals, men nöjer mig med Stagnelius’ yngre bror, Pehr Christopher, även han hemfallen åt poesi och dryckenskap. Om honom vet vi inte stort mer än detta: ”Var först Fanjunkare vid Kronobergs Regemente. Rubbad till förståndet, uppehåller sig hemma hos Modren. Död 1832.” En bekantskap värd att göra. Johannes Edfelt: Att namnge de diktade gestalter man skulle vilja träffa skulle väl bli detsamma som att låta en god del av världslitteraturens människor passera revy, demoniska eller gemytliga, larmande eller tankfulla... Jag väljer för ögonblicket en mycket stillsam figur, den meditativt anlagde man, vars anteckningar fyller George Gissings ”The private papers of Henry Ryecroft”. 810