Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kjell Espmark: Försök till liv, anmäld av Magnus Ringgren - Johan Günther: Ett förtjusande sällskap, anmäld av Lennart Hagerfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokrecensioner
Allt detta finns i den skärva till hand
som skepparn räcker mot resenären på klippan.
Skärvan av hand griper i skärvan av hand.
Och det är här det börjar.
Det som börjar är den västerländska kulturen, kärleken,
bildningen och så småningom den enskilde och hans
öde. Så byggs boken upp till ett stort flimrande mönster
av verklighetsskärvor. Till slut är den återupprättade
enheten mellan fragmenten så stark att den inte ens
kan upplösas av döden. Om en grekisk gravrelief heter
det mot bokens slut:
Svårt att se var de två gestalterna
ska kunna skiljas åt. Den enas hand
är ju en del av den andres höft
den enas böjda huvud ett stycke
av den andras skakande skuldra.
/.../
Den här handen, för anonym att kallas ”min”,
tycks samtidigt vara en del av en höft
och kräver envist en fortsättning
upp över svank och skulderblad.
En så häftig saknad
är ett stycke skapelseberättelse.
Fragmentariseringen i bokens början har i dess slut vänts
till positivt färgad holistisk verklighetsuppfattning.
Så-dena upphävanden av motsatser, sådana inre
korrespondenser är det gott om i Försök till liv; den är på övligt
Espmarksätt mycket intrikat komponerad.
Men det är alltså akademikern Espmarks
självrannsakan som gjort det starkaste intrycket på mig i den nya
samlingen - naturligtvis därför att jag själv ganska länge
levt i en både trygg och inskränkt universitetsmiljö. Den
åttonde dikten i Försök till liv heter ”Kungl biblioteket,
4 oktober” och konfronterar forskaren i läsesalen både
med det han aldrig kan gripa tag i och lyfta upp ur
historien och det vedervärdiga samtida som
läsesals-väggarna skyddar honom från. Bibliotekets magasin blir
till en underjord där historien förvaras. Forskarens
frågor är det enda som kan väcka historien till liv - och
vem är den att han tror sig om att kunna ställa de rätta?
Det finns så många som vädjande ropar: ”Låna mej lite
liv!”
Men ingenting är i tryggt försvar.
Här finns ett svindlande sug
efter hela folk som försvunnit för alltid.
/.../
Frågorna väcker ett vimmel av döda.
Men de vänder sej bort.
Deras ryggar är bara förbittring.
Som vore man sänd av en kolonialmakt
att sträcka ut sitt förtryck över dessa förflutna
i stället för att äntligen
ge dem deras rättvisa.
Men i detta förbittrade förflutna blandar sig också
samtiden in. Det är en skugga ur yttervärlden den 4
oktober nån gång under 70-talet som dyker upp och orsakar
den värsta och bittraste oron i det förflutnas magasin.
Forskaren rusar uppför trappan och ut i det fria för att
just hinna se den döde heroinisten som tagit en överdos
på toaletten ”någon meter från forskarnas frågor”.
Det lilla stycket naken hud
ännu med skriften ”rör mej inte”
är en mäktig volym samhällskritik.
Men forskaren står utan instrument för detta!
Själva denna byggnad
definierad i guldbokstäver över porten
bestämmer vilken kunskap som är möjlig.
Den döde på båren betyder: gå utanför ramen.
Sent i Sverige var en djupt samhällskritisk dikt, men den
höll sig strikt inom de ramar den själv angav för sin
existens som poesi. I Försök till liv finns andra
öppningar. I den klassiskt formfulländade vers Espmark
fortfarande skriver finns ett nytt självmedvetande, en
vetskap om att ramarna finns och måste överskridas.
Forskaren liksom poeten måste söka sina egna rötter och
förutsättningar. I detta följer Espmark många yngre
poeter som börjat utforska sin egen historia - och han
följer också generationskamraten Tranströmers väg i
Östersjöar och Sanningsbarriären. Försök till liv är ett
diktbygge som i sin slutenhet predikar öppenhet - för
att travestera Sonnevis ord om den dialektiska
materialismen. Denna motsättning liksom spelet mellan del och
helhet gör Försök till liv till ett strängt och expansivt
litterärt verk, en av 70-talets viktigare diktsamlingar.
Magnus Ringgren
I romanbyggets labyrinter
JOHAN GÜNTHER Ett förtjusande sällskap.
Roman. Alba 1979.
I BLM 1978:6 recenserade jag Johan Günthers förra
roman, Och den ljusnande framtid. Där menade jag att
han kört fast i sin litterära teknik, att de ständigt
flödande dialogerna blivit lika livlösa och enformiga som
de miljöer de utspelades i. Jag avslutade recensionen
med: ”Men jag tror att Günther har konstnärliga
resurser att stanna upp ett tag, ompröva sitt nuvarande
skapande för att utvecklas vidare.”
Dessa resurser har han nu visat att han besitter. Den
nyutkomna romanen Ett förtjusande sällskap har som
underrubrik ”En uppbrottsroman”. Här rannsakar han
noggrant och under ansenlig vånda sitt eget skrivande. I
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
