Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Florin: ”Du måste förändra ditt liv”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du måste förändra ditt liv”
kläder, i ett beckettskt armod. Personerna är
vännerna Joseph och David samt Mies, en halvstum,
grov och imbecill tjugoåring som de inte känner —
han ligger sovande och halvnaken på scenen när
pjäsen börjar. Senare visar sig Mannen, som
kommit till denna utkant av staden på jakt efter
prostituerade. Han kränker dem, misshandlar David.
Den markerade symmetrin mellan de bägge
(homosexuella) vännerna - ”David: Jag är ju bara
trettiofyra år. / Joseph: Det är jag också.” — gör dem
delvis identiska med varandra. Men en elementär
klyvning har skett av lyrikens subjekt till två skilda
roller, vilka Norén kan låta utveckla olika aspekter.
David är mer hjälplös, passiv, avsiktslös, medan
Joseph är riktad ut ur det rådande tillståndet, bort
från bindningen vid status quo. Han är den som för
poesins tilltal vidare. Det är fängslande att kunna
studera det skede av förvandling då lyrikern Norén
blir dramatikern Norén.
JOSEPH: (––––-) jag tänker inte låta mig deformeras utan
någon orsak som jag tror på, jag ger inte bort mitt liv utan
vidare... Men då, det skall vara något jag tror på, den
morgonen kommer jag att kräkas hjärta, det försäkrar jag dig.
Denna starkt fysiologiska bild för genomgripande
mental förvandling talar också i diktsamlingarna
Den ofullbordade stjärnan — ”jag kräks ditt / rena /
hjärta” och i Hjärta i hjärta, 1980:
Nu vet du
Jag har två hjärtan
inom mig
Men jag vet inte i vilket
jag föddes, i detta döda
eller det som skall
födas för dig
Skönt att kräkas
ditt hjärta
och lämna allt
för det som fattas hos dig
Vi kan gå vidare i denna inre korrespondens mellan
lyrikens och dramatikens tilltal och se hur Norén
börjar inscenera laddningarna i sin lyrik. ”(–––––)
daggen kommer, hör”, skriver han i Den ofullbordade
stjärnan. Och i Hjärta i hjärta: ”En stark dagg. /
Daggen är vattnets sätt att förvandla sig till vatten. /
Jag söker också den stund när förvandlingen sker.”
I Depressionen, i gryningen:
DAVID: Jag är alldeles fuktig.
JOSEPH: Det är nog dagg.
DAVID: Dagg?
JOSEPH: Dagg ja (–––-) den har ingen speciell provins, den
kan falla överallt, den faller, den låter sig falla överallt — tror
du inte att det blir dagg i städerna, i dom stora städerna?
DAVID: Härinne?
(Paus)
JOSEPH: Vad menar du med ”härinne”?
Dramat utvecklar sig i scener med Mannen och
med Mies, men när Joseph just före pjäsens slut
plötsligt skär halsen av Mies med ett rakblad han
hittar i fickan sker det plötsligt, grundlöst, liksom
av en nyck. Han förklarar sig, för David och sig
själv, med en formulering vi lärt oss förstå utifrån
den Norénska separationens paradoxer:
Jag kunde varken uthärda det eller låta bli att göra det.
Mordet ställer honom i tecknet av en pånyttfödelse:
”just nu känner jag mig som ett litet barn som
ligger och ammar mitt i rusningen, vid
övergångsstället”. Joseph har funnit en egen väg, som David står
utanför, en öppning ut från den totalitära ödslighet
de båda vännerna tycks leva i. När David vid ett
tillfälle krossar en flaska och av Joseph vill ha hjälp
för att fa bort dess skärvor från marken kan vi se
hur de i sin relation — till varandra och till utvägen
— föregriper syskonen i Orestes-, Elcktra som krossar
templets glasväggar och skadas av skärvorna,
medan Orestes banar sig en väg ut.
Separationens dramatik, i Depressionen ännu bara
halvt utförd och halvt avläsbar, far i nästa drama,
Modet att döda, sina bestämda, utsagda roller. Det
utspelas i en lägenhet mellan Sonen och Fadern och
kulminerar med att Sonen hugger ner Fadern, men
först efter att spelet i det realistiska rummet och
efter tragedins schema förts dithän att vi ser mordet
som enda möjliga konsekvens och utväg. Norén
utrustar Sonen med en klar insikt i det störda
ursprungets och den störda relationens natur: ”Jag
har tvingats acceptera den där stympade
människan som något fullständigt i hela mitt liv”, ”Du
har gjort allting onormalt”, ”Jag har svårt att se dig
eftersom jag har dina ögon”. Det fysiologiska
tecknet för separationens interiorisering och den
renande utstötningen återkommer här, när Sonen
talar med Fadern om att slå ihjäl honom: ”Efter det
skulle jag aldrig behöva frukta mer... Jag skulle
kräkas upp ditt hjärta, spy upp det”. Norén förser
honom också med en spricka av sanning utanför den
sjuka bindningen - ”Jag har ingenting att försvara
mig med, bara en liten remsa av normalitet” — och
med ett manande imperativ som gör honom
beslut-sam inför mordet: ”Det här är den enda vägen jag
kan tränga ut.”
Men pjäsens naturalism och psykologiska
realism - vi far se hur Fadern, som den gamle
hovmästare han är, ställer till med en liten bjudning för sin
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
