Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agneta Ekmanner: Med insidan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agneta Ekmanner
Med insidan ut
Det är ett äventyr att få en ny pjäs av Lars Norén i
sin hand. Den är som ett kraftfält där kompassen är
satt ur funktion. Jag tappar orienteringen, undrar
var jag hamnat, vart jag är på väg och tvingas
acceptera nya villkor för att plötsligt, som i en saga,
befinna mig på andra sidan dörren, i Noréns värld.
Som dessutom visar sig vara drabbande
igenkännbar för en medelålders, snart utdöd, narcissistisk,
sorgsen storstadsmänniska.
Det första som på något sätt måste bli mitt, till
skådespelarens egendom, är Noréns språk. Först
verkar det kaotiskt, obegripligt, mångordigt och
motsägelsefullt, växlande mellan snabba
dialogpartier och stora poetiska öar av monologer. Jag
förstod snart att den ”vanliga” skådespelartekniken —
att liksom en krabba backa från textens yta ner i en
någorlunda logisk rollkaraktär som skulle belysas
och avslöjas av pjäsens händelseförlopp — var helt
omöjlig. Den förutsätter en mera statisk
människouppfattning, medan Norén utgår från en psykologi
där människan prövar sig fram i olika roller,
splittrad, osammanhängande och fången i situationen.
Det är som om Lars Norén vänder ut och in på
sina människor, som jag gör med min strumpa.
Dialogerna är mera än ”repliker” i konventionell
mening - de utgör själstillstånd, tankar, ”läckor”...
inte bara vad människorna säger till varann. En
realism på djupet. När jag insåg detta upphörde det
motsägelsefulla i Noréns text att vara obegripligt,
det mångordiga och poetiska var inte längre
kaotiskt. Men skådespelararbetet blir förbannat svårt!
När talar människorna sanning, när ljuger dom,
när hörs dom, när drömmer dom, känner hon
verkligen så här eller döljer hon sig bakom orden? Våra
vanliga moraliska rättesnören är avklippta och
odugliga. När Norén vänder ut och in på sig själv
jagar han hycklarna på flykten. Han spränger
anständighetsvallen både hos mig som skådespelare
och hos publiken. Under repetitionstiden av En
fruktansvärd lycka läste jag Eric Hermelins
översättningar av de sufiska mystikerna, Persiska antologin.
Den klargjorde mycket för mig och är en bra
handbok för skådespelare. ”Den som älskar sina goda
sidor mer än sina dåliga kommer att bli grundlurad”,
konstaterar man där. Nej, det är ”på falskhetens
metkrok man fångar sanningens karp”. Hermelin
kritiserar också dom som flyr ”de mörka begären”
men samtidigt fördömer och bestraffar andra för
dessa blottade begär. Sådana moralsadister borde
bära en skylt på bröstet: ”Kloaken tilltäppt”.
Norén har inte kloaken tilltäppt.
Själva repetitionsarbetet har varit ovanligt
jobbigt, bland annat eftersom vi både i En fruktansvärd
lycka och i Underjordens leende (som i skrivande stund
repeteras) strävat efter att skapa en mycket
bestämd, ”artificiell” scenisk form som en
komplement till dialogen. Om de här personerna helt
sonika fick sitta still och prata sina repliker skulle det
nämligen både bli urtråkigt och obegripligt. En pjäs
som Underjordens leende kräver en koreografi som
möter texten, bildar en motkraft till språket, ett
rörelseschema som ej illustrerar vad som sägs men
förlänger dess känsla och mening. Och jag kan nu
bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att
denna regi av Suzanne Osten, dessa hårda, snabba
kast, häftiga brott, långtgående rytmisering, att
denna regi måste mötas av maximal äkthet från
skådespelarens sida. Den får inte bli ett tvång som
dödar. Ju ”falskare” form desto ”sannare”
skådespelare! Denna kedja av hela tiden avbrutna
inlevelser skiljer det här arbetet från annat jag varit
med om på teatern. Framför en filmkamera
använder jag kanske samma sorts koncentration under ett
annat, men liknande tvång, och jag tror att min
filmerfarenhet har spelat mig i händerna i matchen
mot Osten och Norén.
Metoderna att uppnå resultatet En fruktansvärd
lycka respektive Underjordens leende har varit olika. I
det senare fallet bygger vi arbetet på
improvisationer, som hjälpt oss förbi schabloner, hjälpt oss att
acceptera att det motsägelsefulla är det normala,
att varje sats innehåller sin motsats, varje vilja en
motvilja. Men metoden skiljer sig från resultatet på
det sättet att framställningen av till exempel
själv-bespegling på scenen utesluter varje självbespegling
i skådespelarens arbete. Paradoxerna, omvägarna,
motsatserna gäller om man ska kunna tala om
dessa pjäser eller vår repetition av dom. Det är väl
så eftersom - med Louis Jouvets ord - ”teaterns
konst är en lögnens nattvard...”
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
