Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkommen utländsk litteratur - På tyska - På spanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den njutningslystna Belle Epoque. Diplomater och
dandys, kokotter och karriärister, halvvärld och det skenbart
respektabla borgerskapet visas upp i all sin lastbarhet,
just innan hela detta samhälle går sin egen undergång till
mötes. Den eleganta stilisten och cynikern Jünger
utvecklar här med verv en ”brottets poesi”.
Verena Reichel
På spanska
Antonio Colinas Poesia, 1967- 1981 (Visor, Madrid). Den
här drygt 300-sidiga volymen omfattar Colinas’
produktion alltifrån den tidiga debuten till den praktfulla
kos-movisionen Noche mas allå de la noche, allt som allt sju
samlingar. Boken är försedd med ett långt förord av den New
York-baserade professorn José Olivio Jiménez, som
vanligt en skarpsynt och handfast genomgång men kanske
aningen för inkännande och solidarisk med objektet i
fråga. Jiménez ger en bild av Colinas mot bakgrund av
hans litterära årsklass - den spanska nivisimos —
generationen - och tecknar hans utveckling från de första
samlingarnas lyriska stämningsskimmer och erotiska drömmerier
fram till åttitalets metafysiska meditationer. Visst är det
lätt att låta sig imponeras av all denna förföriska
musika-litet, dessa grandiosa svep genom rymden,
medelhavs-världen och Historien, men ändå tycker åtminstone jag
att en sån här samlingsutgåva framhäver Colinas’
svagheter: skönskriftens automatik, den lite fadda
nyklassice-rande diktionen. Såväl han själv som Jiménez har
hänvisat till Novalis’, Hölderlins och Rilkes föredömen.
Förmodligen har de alldeles rätt. Under åttitalet är det
kanske bara möjligt att skriva som Colinas gör - om antikens
tempel, delfiners skum, mörka sekel och glömda gudar - i
ett land som aldrig haft någon egen romantik att tala om
(i ordets djupare bemärkelser).
Manuel Väzquez Montalbän El pianista (Seix Barral,
Barcelona). Fortfarande letar man förgäves efter så pass
tungviktiga författare som Juan Benets eller Juan
Goyti-solos huvudverk på svenska. Den spanska romanen har
hos oss en aning orättvist kommit i skymundan för
60-och 70-talens latinamerikanska stjärnskott - en brist som,
hoppas man, kommer att avhjälpas inom de närmaste
åren. Katalanen Väzquez Montalbän når inte lika högt
som de ovan nämnda prosaisterna, men El pianista är
alldeles säkert hans hittills viktigaste prestation. Och då har
han-journalisten, akademikern, förlagsmannen och
poeten - en hel del på sin meritlista. En rad diktsamlingar
alltifrån den fräcka debuten 1967 och bidragen till den
famösa Novisimos-^ntcAofm fram till den fina sviten om
det ockuperade Prag 1982. En ansenlig kvantitet politisk,
filosofisk och litterär essäistik. Och flera romaner - i
synnerhet detektivhistorierna om Pepe Carvalho har gått ut i
jätteupplagor, och två av dem har redan filmatiserats. El
pianista är uppdelad i tre stora block, i tur och ordning
daterade april 1984, mars 1946 och juli 1936. Den av livet
prövade eller rentav slagne huvudpersonens öde rullas
alltså upp baklänges. Först skymtar han bara i fonden på
en larmande fest där ett antal medelålders par och
anti-frankistiska veteraner luftar sina åttiotalistiskt smygande
besvikelser. Så får han framträda i helfigur 1946, i färd
med att bygga sig en tillvaro efter överståndna krigs- och
fängelseår. Slutligen befinner vi oss i Paris 1936, en tid då
alla möjligheter ännu tycks stå öppna - medan läsaren
sitter med facit. Väzquez Montalbän skriver som vanligt
effektivt, håller onödiga mystifikationer på avstånd och
tecknar sina personnager omväxlande med överseende
humor eller bitter ironi. Men romanen om den
havererade pianisten är antagligen ett av hans mörkaste verk
-här far de oförvitliga föresatserna och den kämpande
humanismen stryka på foten, medan en sorts amoralisk
esteticism (personifierad i pianistens motpart, en
synnerligen outhärdlig kompositör) kan anträda vägen mot
stjärnorna, den publika framgångens vill säga. Väzquez
Mon-talbäns tidsbild känns onekligen giltig långt bortanför
Spaniens gränser.
Anders Cullhed
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
