Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA PERIODEN. 1830 1848.
Uppvaknandet af känslan för naturen var en af de mäktigaste faktorerna i den
romantiska pånyttfödelsen. Denna känsla, som redan väckts under sjuttonhundratalet under
första påverkan af Jean Jacques Rousseau, hade behöft ganska lång tid för att ta sig ett
bestämdt uttryck i konsten. Dittills hade Joseph Vernet, Hubert Robert och några andra,
i det de återupptagit Claude Lorrains traditioner uppfriskade med lärdomar från de sista
venezianarna, kunnat tillfredsställa en naturkärlek, som tyckte om att ta sig uttryck i de
anglo-kinesiska trädgårdarnas ganska barnsliga nöjen. Ehuru litet tillgjord var emellertid
dessa konstnärers naturskildring ej utan sanning och behag.
I början af det nya århundradet tycktes dessa ljusglimtar slockna. Davids regering
hvilar tung öfver landskapet, som har funnit sin regent eller sin magister i målaren
Valen-ciennes. Till och med bland dem, som ägna sig åt att måla naturtaflor, saknas
fullständigt landskapsmålarens viktigaste dygd: natursinne. Komponerade som mytologiska eller
historiska rebusar äro tallorna endast kalla, skickligt inrättade dekorationer till ett på en
gång teatraliskt och barnsligt skådespel af gudar och halfgudar, på hvilka man med
allvarsam min låtsades tro. Och genom att ständigt se morgonen i den leende Auroras
skepnad och dagens olika tider i form af »Timmarna, som spänna för Solens eliar»
solen heter nu endast Apollo eller Phcebus — genom att blott föreställa sig en skog för
alt, som Valenciennes’ naiva pedanteri föreskref, se hamadryader eller fauner ila fram
därur, och endast betrakta källor och bäckar som nymfers och najaders boningar,
förlorade man ur sik le det verkliga, underbara skådespelet af denna stora, hemlighetsfulla
och präktiga fantasmagori, som emellertid författarnas penna skildrat med så smittande
värme.
Jämte dessa högtidliga ceremonier, de enda som ansågos värdiga konstens
öfverste-präster, bedref man dock äfven en mindre storlalig naturdyrkan. Bredvid den nobla
genren fanns den familjära, bredvid den heroiska eller ideala stilen fanns den landlliga
eller pastorala »I den förra är allting storartadt,», säger 1806 den hederlige och lärde
Millin i sin Dictionnaire des Beaux Arts, »landskapen äro måleriska och romantiska» — ett
nytt ord, som ännu ej fäll sin revolutionära betydelse — »byggnaderna äro tempel,
pyramider, obelisker, antika skulpturverk, praktfulla fontäner; accessoirerna äro statyer,
altaren; naturen bjuder på splittrade klippor, vattenfall, träd, som räcka upp i himlen. I den
landlliga sl i len däremot ter sig naturen utan prydnader och utan smink.» Och den lärde
förfallaren meddelar några recept för den, som vill krydda naturens naturliga faddhet.
A ömse sidor var det alltså endast konventionella regler. Om kompositionen i den förra
genren fordrade användandet af »kenotafier, brutna pelare, grafmonument och pyramider»,
förfogade man i den andra öfver en hel uppsättning af oundgängliga accessoirer: »stegar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
