Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Tasso i fängelse (i Grenobles museum), där Delacroix’ påverkan gjorde sig gällande.
Händelserna 1848 utöfvade i sin tur hela sin realistiska inverkan på denne klarsynte ånde,
och lian insände till denna Salong, samtidigt med att Millet utställde sin Sädesrensare, en
Ung kvinna, sotn kärnar smör. Men vistelsen i Rom hade gifvit hans tankar en annan
riktning. Han hade varmt fäst sig vid delta land, som är så fullt af stora minnen, och
detta folk, som med sin medfödda nobless, sitt behag och sin melankoli ännu tycktes
längta efter det ärofulla förflutna. Han kunde ej slita sig ifrån Rom, lian kom ej
tillbaka därifrån förr än efter åtta år, och längre fram var det hans största glädje att bli
utnämnd till direktör för dess akademi, liksom del blef hans största sorg att nödgas afstå
platsen åt en efterträdare. I Rom uppmuntrade direktören, Schnetz, honom på en hana,
där han själf gjort så stor lycka. Därifrån härstammar Malarian, som han utförde i Paris
efter sin återkomst, liksom för att trösta sig öfver att han måst lämna paradiset. Taflan
utställdes på Salongen 1850. Dess framgång var betydlig, och det är en af dessa sällsynta
framgångar, som bestått profvet efter nära ett lialft århundrades förlopp. Bland alla
Italiens hänryckta lofsjungare hade ännu ingen skildrat maremmernas trånande poesi och
rasens melankoliska skönhet i så musikaliskt känsliga toner. Och inom denna exotiska
genre, som han nu väckte till nytt lif, hade ingen heller i så varma harmonier framhållit
figurernas samhörighet med landskapet. Saken var den, att innan Hébert sände in denna
tafla till Salongen, hade han fått ovärderliga råd af en bland landskapskonstens berömdaste
harmonister, Jules Dupré, som blifvit intresserad af ett landskap utställdt af den unge
konstnären på föregående Salong. Hébert arbetade om hans tafla efter dessa anvisningar,
som han sedan aldrig glömde.
Malarian åtföljdes af en mängd populära och poetiska kompositioner med ämnen från
Italien, som t. ex. Kvinnor från Cervara, Höråfserskor, Flickor från Alvito, Lifvets Ire åldrar,
Lifvets morgon och kväll, La lavandaja, La zingara m. fl. På grund af ett löfte han gjorde
efter de sorgliga händelserna 1870 målade han en Befrielsens madonna, som sitter i koret
i sockenkyrkan i La Tronche, där hans fädernegård låg. Denna orientaliska typ af
sjukligt behag var en reminiscens af de bysantinska figurer han tillsammans med sin vän
Papety sett i Roms katakomber. Framgången var så stor, att han alltifrån denna dag
skapade en hel rad af drömmande madonnor: Leo XIILs madonna, Madonnan i
trädgården, Madonnans kyss o. s. v., som gåfvo honom tillnamnet vår tids Bellini. Han utförde
samtidigt en mängd vackra damporträtt med ett aristokratiskt och litet trånande behag
samt de fint uttrycksfulla figurtaflor, som voro så på modet inom de idealistiska kretsarna,
där man hyllade renässansflorentinarnas smak.
Den nobla allegorien: Till de hjältar, som äran glömt tillhör denna art af poetiska och
musikaliska skapelser. En ung lagerkrönt kvinna sitter under en grupp träd med
upplöst hår och de stora, nedslagna ögonen fyllda med mörker; hon stöder sig mot en
graf-vård, som hon omfattar med sin högra arm, i det hon täcker den med konvolvler. Denna
tafla, som utställdes på Salongen 1888, tillhör fru Grandin, en entusiastisk beundrarinna
af mästaren. Ernest Hébert var medlem af Institutet sedan 1874 och fick hederslegionens
storkors 1908.
På hemvägen från Rom uppehölls Hébert i Marseille af ett missöde och kom där i
tillfälle att göra bekantskap med en egendomlig ung man, som sedan skulle utöfva stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
