Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter hans resa till Italien och i följd af hans dekorativa funderingar undergick
konstnärens lalang en förändring. Den hlef slaf under femtonhundratalets stora italienare.
Hans manér söker nu stil, hans färg blir kall, och han får en mani för det dekorativa.
Det är hans lifsverks populäraste form, och han slog lika mycket an genom sina fel som
genom sina förtjänster. Han sysslar fortfarande med sina favoritämnen, men han framför
dem i berättande form, i serier af olika taflor, men som höra till samma cykel: Arthurs
eller Tristans historia, sagan om Den so fvande sköna i skogen eller antikens legender
transponerade i Boccaccios stil, som t. ex. Pygmalions, Psyches och Perseus’ historia.
Han har också målat ell antal allegorier eller allmänna ämnen, som hlifvit herömda,
t. ex. Laus Veneris (1873—75), Venus’ spegel (1875), Kärlekssången (1868—77); Skapelsedagarna,
sinnrika dekorativa målningar i sex pannåer (1876), Den gyllne trappan (1880), Fortunas
hjul (1883), Hafvets djup (1886), Kärlek i ruiner (1894) o. s. v. Bland dessa arbeten är Kung
Cophetua och den lilla tiggarflickan kanske hans mästerverk. Denna 1884 utförda tafla
tillhör Tate-galleriet. Den inspirerades af en hallad från Elisabeths tid, som gifvit ämne
till en känd dikt af Tennyson. Målningen är i högt format. Kungen i sin lysande
rustning sitter på tronens trappsteg, håller sin krona mellan händerna och betraktar
tillbedjande den lilla tiggerskan, som sitter pä kungens plats, småleende och ulan någon
förvåning, i sin unga skönhet, som sprider glans öfver hennes trasor. Genom sin lyckliga
och egendomliga komposition och sin rika, djupa harmoni har detta verk ännu kvar
spänstigheten och känslan i mästarens första arbeten. Burne-Jones hade blifvit utnämnd
lill baronet 1894; han var riddare af hederslegionen (1889). Han afled den 16 juni 1898.
Vid sidan af och utanför de nu omtalade kretsarna finns det en stor
konstnärsperson-lighet, kanske del samtida Englands yppersta tack vare makten i hans individualitet och
den vältaliga energien i hans idealism. Del är George Frederick Watts. Han föddes i
London den 23 februari 1817 och dog den 1 juli 1904. Hans håg för teckning var myckel
brådmogen, därför läto hans föräldrar honom också komma tidigt in vid akademien, men
hans själlständiga natur trifdes icke där och han arbetade så att säga på egen hand, i
del han studerade de gamla mästarna och isynnerhet fäste sig vid Phidias’ marmorverk,
som skänkte honom hans första stora konstsensationer. Han försökte först med
romantiska ämnen efter Walter Scott, ulställde 1837 sina första porträtt och 1842 moliv lånade
från Shakespeare och Boccaccio, och nu var han tillräckligt grundligt förberedd för att
vinna ett pris vid den första täflingen för dekorationsarbetena i Parlamentet. För dessa
pengar kunde han företaga en italiensk resa, som efterlämnade de djupaste intryck hos
honom. Han stannade några veckor i Paris, bodde i Venedig, uppehöll sig ganska länge
i Firenze och kom tillbaka alldeles fylld af Correggio och Giorgione, men isynnerhet af
Tiziano och Tintoretto, som förblefvo hans mest älskade vägledare. Ar 1846 fick han
första priset i den tredje Westminstertällingen, och nu var hans anseende stadgadt. Han
utförde sedan åtskilliga väggmålningar, särskildi i Lincolns Inn (Londons justiliepalats)
och uppfattade, liksom Chenavard och Gustave Moreau, sin konst uteslutande som ett
uttrycksmedel för att ge form åt sina känslors och idéers värld; ty enligt honom måste
konsten, till och med i hans porträtt, valda bland hans tids stora män som ärofulla
exempel, ha ett moraliskt syfte. Hvilket för öfrigt ej hindrar honom från att vara en af
de från målerisk synpunkt bäst begåfvade inom hela den engelska skolan. Hans liffulla
kompositioner med kraftiga linjer och en glödande, stämningsrik kolorit utgöra an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
