Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III. DEN SVENSKA SKOLAN
Målarkonsten i Sverige hade sin första stora period under 1700-talet. Infödda svenska
konstnärer efterträdde de utifrån inkomna eller framträdde vid sidan om dem. Men
förhållandena i Sverige voro för små för att kunna erbjuda tillräckligt gynnsamma villkor
för de främste af våra infödda konstnärer. Och om de efter en framgångsrik
verksamhet i utlandet återvände hem, såsom fallet var med Gustaf Lundberg, C. G. Pilo, J. F. Sergel
och N. Lafrensen d. y., fingo de på många sätt erfara det svenska klimatets hårdhet mot
konstens ömtåliga plantor. Roslin och Wertmuller återsågo efter sina framgångar
utomlands hlott på korta besök sitt fädernesland, och Hall, den berömdaste bland
miniatyrmålare, stannade för alltid på främmande mark.
Hufvudpersonen i det svenska konstlifvet mot slutet af 1700-talet var den af Gustaf III
från Rom 1779 hemkallade Sergel. Hans närmaste umgänge var konstfilosofen C. A.
Ehren-svärd och historiemålaren och dekoratören Louis Masreliez. Dessa tre voro den svenska
novantikens protogonister, som i förnäm intellektuell afskildhet betraktade händelsernas
gång i världen omkring dem och i skämt och sarkasmer sökte en tröst för lifvets felslagna
förhoppningar. > Man kan icke begära en sann konst och en sann smak i nordiska klimater,»
skrifver Ehrensvärd. »Stora artister i norden hafva sökt motsatsen häraf med stor styrka
och stort geni i sina arbeten; men bevisat därjämte, för sig själfva med stor ära, sanningen
af ofvanstående anmärkning.» Utan tvifvel tänkte han härvid närmast på sina vänner
Sergel och Masreliez. Båda dessa konstnärers verksamhet ligger i allt väsentligt inom
1700-talet, liksom de äro fullödiga representanter för 1700-talets nyklassicism. Den förre
afled 1814, den senare 1810.
Den franska skolan var den som gripit djupast in i 1700-talets svenska konstutveckling.
Bland de konstnärer, som ur densamma framgått, kvarlefde vid 1800-talets början Lorenz
Pasch d. y. (f 1805), N. Lafrensen d. y. (j 1807) och Per Hilleström (f 1812). Den
förstnämnde var en förträfflig porträttmålare, mera i stånd att ge en förnäm typ än hans
samtida Per Krafft d. ä. och därför föredragen framför honom såsom kungligheternas och
högadelns porträttör, hvarom bl. a. landtmarskalksgalleriet i Riddarhuset bär vittne.
Lafrensen hade, fördrifven från Paris af revolutionens stormar, återkommit till Stockholm 1791
vid 54 års ålder, men hade i Sverige under Gustaf IV Adolfs regering ingen resonnans
för de eleganta små scener ur erotikens och koketteriets intrigspel, hvarmed han under
sin glanstid förtjust förståsigpåarna i Paris och satt de förnämsta gravörernas grafsticklar
i verksamhet, och hans ålderdom förflöt under utpenslande af miniatyrporträtt och små
beskedliga s. k. historiemålningar, som ej förrådde det ringaste historiska sinne. Den mera
ärbara sidan af det franska genremåleriet, hvars klassiske representant är Chardin, odlades
af hans lärjunge Per Hilleström, som i sin mera rika än sofrade produktion gifvit oss en
oskattbar inblick i den gustavianska tidens svenska kultur såväl inom de högre klasserna
som älven hland allmogen.
Till de öfveilefvande från gustavianska liden hörde älven den af Gustaf III under
hans italienska resa inkallade fransmannen Jean Louis Despréz (1737—1804), minnesvärd
såsom den svenska operans utomordentlige dekorationsmålare, jämförlig med de bästa af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
