Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan”. Sanningen, säger han, kan vara nyttig och
intressant, men den skänker aldrig obetingad*
tillfredsställelse, och det är ju denna det till sist
kommer an på. Nåväl, luften, som vi andas, är också
mycket nyttig, och från vetenskaplig synpunkt
ganska intressant, men någon obetingad
tillfredsställelse skänker den icke; syrgasen är icke ett
njutningsmedel, utan en livsbetingelse, och
ungefär på samma sätt förhåller det sig med sanningen.
Men om man som d :r Rosenius sätter den
obetingade tillfredsställelsen som livets yttersta mål, och
sedan ifrågasätter, att sanningen i och för sig skulle
kunna uppfylla detta krav på njutning, så är det ej
underligt, om man blir desillusionerad.
Mot bakgrunden av dessa yttranden om
sanningens relativa och den subjektiva tillfredsställelsens
absoluta värde ter det sig ganska egendomligt, när
d:r Rosenius samtidigt presenterar sig som en etisk
rigorist, vars fordringar äro ägnade att skräckslå
även ganska stränga moralister. Efter att ha
polemiserat mot Tröltsch’s och Naumann’s uppfattning
av den kristna etikens begränsning, och efter att
ha brännmärkt ”den oklarhet och det förrädiska
dagtingande, som utmärker dessa teologers
resonemang” fortsätter d:r Rosenius:
* I sin replik rättar d:r Rosenius detta uttryck till
”skänker aldrig obetingat tillfredsställelse”; jag kan emellertid ej
se, att detta i någon avsevärd grad förändrar satsens
innebörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>