Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidens tand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Har du varit fuller och ramlat omkull, Pelle? sporde
Pett’son.
— Nä’ för all del! Här har inte vart en droppe i huset
sen jul. Men jag råkade lägga te’ Stafva mä’ spadskaftet i
röggen, och det tåldes inte kantänka, utan hon flög på mej å
började rifvas och slöss, så ja’ blef tvungen å ge henne ett
par dängare till utå skaftet, innan jag kunde få henne ifrå’
kröppen på mej.
— Hvarför skulle du smeka henne mä’ spadskaftet? lät jag.
— Åh, hon gick härute och tjatade och skällde och sa’ som
vanligt, att ja’ å’ en lathunn!
Och Pelle frustade blod samt såg ut som om en granat
kreverat i skallen på’n.
Så gingo vi in för att se, hur det stod till med Stafva.
Hon hade allt fått några bra nyp, för hon gick krokig och
ömmade ryggen alldeles förskräckligt. Men arg var hon, och
när hon fick syn på oss och Pelle, knäckte hon till att skälla ut
allt manligt kött i en sådan tonart och med sådana ord, att de
inte af mig kunna utsägas. Och då kan man nog veta, att de
inte voro just så vackra.
— Skrömtare, lögnhalsar, svin och kreatur och
äktenskapsdjäflar ä’ ni. I gör ingenting i världen annat än plåga stackars
osköldi’a fruntemmer och bedra dem och proppa dem fulla mä’
lögner och fördärfva dem! Här ska’ I få si hurudana I ä’! fräste
hon och rusade efter ett papper, som låg i bibeln.
— Här ä’ ett kärleksbref ifrå’ Pelle, när han friade te’ mej.
Nu ska’ I få si hva’ han lofvade då, och titta se’n på min rögg,
så få I si, hur han hållet dä’! Och vi läste brefvet.
Där stod bland annat:
»Evigt älskade hvän och kärleksblomba! Dej ska ja bära
på mina bare arma igönom hela lifvet änna te’ evighetens port,
för du ä’ snällare än en ängel i himmolan och miljoner gånger
grannare än drottningen af Saba. Om du refve ut mett höjra
öja, så kunne dä’ inte göra annat än godt, och ja’ skulle kössa
näfven, som du gjorde’t mä, så pass ällskar ja dej nu och in
till min sista pust. När ja’ tänker på hur löcklia vi bli, så går
det omkring i skallen på mej, så att ja’ vell ramla ikull, för du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
