Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En filur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hunnit gömma sig i ugnen. Hustrun satt och spann och sjöng en
sång ur »Sabbatsklockan».
— Hvar har du din man? röt länsman.
— Ja, grät hustrun, om befallningsmannen kunde säga det,
skulle ja’ bli så löckelig, för ja’ har ingen ro, förrän han fått
sitt världsliga straff. Dä’ kanske kunde böja hans sinne och
drifva honom te’ sinnesändring och bättring. Han går väl nu
omkring som ett vilddjur i skogen och blir än mera förhärdad!
Och den leda käringen grät och suckade.
— Vi ska’ titta på höskullen ett slag! lät kommissarien och
gick ut med sin fjärdingsman. Käringen följde med.
Just som de kommo på förstugubron, fick den sabla kvinnan
se deras svarta ko stå under en gran i skogskanten.
— Jesses, där sir ja’ nå’t svart röra sig ve’ den stora
granen. Dä’ ä’ bestämdt Per! Sir befallningsmannen, att dä’ rör
sej därnere? hviskade hon.
Länsman kisade med ögonen ut i mörkret.
— Jaha, vid Jupiter, där ha’ vi honom, och nu ä’ han min!
Kom Johannes! skrek befallningsmannen och satte af neråt
skogen, skrikande:
— Stanna karl, annars skjuter jag!
Kon blef förstås rädd och barkade i väg inåt skogen.
Länsman och fjärdingskarl lupo efter. De hörde, hur det brakade i
grenar framför dem, och vägledda af detta ljud rusade de efter,
säkra om sitt rof. Och till yttermera visso sköt länsman af
ett revolverskott i luften. Allt vildare gick jakten. Länsman
slängde först af sig kappan och kort därefter kavajen, för att
han skulle bli ledig i språnget, ty han är grufligen tjänstenitisk.
Med uniformsmössan på nacken, i skjortärmarne och med
revolver uti näfven brusade han efter Pers i Ragnarök svarta ko,
så att det rungade i skogshagen, och fjärdingsmannen följde
efter. Äfven han hade slängt af sig rock och väst. Därjämte
hojtade de och skreko, så att folket i det närbelägna Rasmusbo
skulle kunna komma dem till hjälp.
Länsman vardt under tiden så arg och upphetsad, att han
sprang såsom en råbock. Och af brakandet och stampandet
framför förstod han till sist, att han vann på den jagade.
Och det var väl inte så underligt, för kon var tung på foten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
