Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västragårds guldbröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Här är nok fråga om inbördes testamente! hviskade
Danjel.
— Eller om hemmanshandel mä’ unnantags förmåner!
genmälte Johannes i Galtås.
Fruntimren hade tydligen för sig, att där skulle göras bön,
ty de ruskade kaksmulorna från sina kjolar, knäppte tillsammans
händerna kring sina näsdukar samt knepo ihop munnarna, så att
dessa sågo ut som skrynkliga strutar, såsom fruntimmer ska’
göra på bönemöten.
Allesammans väntade vi på hvad som komma skulle, ty det
syntes på Salomon att något var å färde.
Då lät han upp sin mun och höll tal:
— I dag, sa’ han, är det skam te’ sägandes jämt på dan
inte mer och inte mindre än femti hela och runda år se’n Inga
och jag sto’ på den heta stenen och gifte oss!
Fruntimren började så småningom lipa, men vi karlar
hviskade emellan oss:
— Kors, där sir en hur länge en man ändå kan stå ut.
Tänk så underligt.
— Och så — fortsatte Salomon — har ja’ bedt er hit för
att på denna da’n tala om för er, hur Inga och jag började vårt
hjonelag. I vår tid, när folket fördärfvar sig och sin framtid
med att ha’ så stora fordringar på lifvet, kan det kanske lära
er, som inte gått så värst långt på vägen, ett och annat.
— Dä’ kan, gunås, behöfvas, Salomon! inföllo vi och vordo
än mer nyfikna.
— Jo, när Inga och jag i da’ för femti år sen gifte oss,
hade vi hyrt förstukammar’n nere i Snufvebo. Men vi ägde inte
ett dugg att möblera’n mä’! Vi hade inte mer än Ingas gamla
kista, som hon fått utå moster sin.
— Dä’ va’ allt bra klent! inföll Danjel.
— Vesst var dä’ klent. När vi kommo ifrån prästen och
va’ vigda, satte vi oss på kistan och åto lite fläsk och brö’, som
Inga fått utå sitt förra husbondefolk. Dä’ var vår bröllopsmåltid.
Men den smakade godt likaväl, bättre än risgrynsgröt tyckte
vi då. Så sutto vi och åto och grunnade och sa’ inte ett ord.
Men när vi slutat och tackat Gu’ för maten, dängde Inga te’
mej i röggen och sa’: »gack nu ut i böjden, Salomon, och försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
