Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lätta bröllopskläder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fia Mård hade allt sin lilla historia och sina stora minnen,
hon som andra.
Ifrån sin barndom och långt efter det hon redan börjat, såsom
man säger, lägga på gummefläsket, tjänade hon hos baronens
borta på Svanaholm. Men när den gamle baronen dog och den
unge friherren kom till väldet däruppe och ville ha yngre och
smärtare och grannare fruntimmer omkring sig, fick Fia för sin
lifstid stugan, som hon nu bor uti borta på utgården, jämte ett
reelt kofoder, ty hon hade varit en duktig trotjänarinna.
Hon hade det alltså mycket bra och lugnt på gamledar. Det
hölls inte ett bröllop, barnsöl eller en begrafning på långa vägar
i orten, utan att »jungfru Fia» skulle dit och laga maten och
styra och ställa, ty hon visste, hur det skulle gå till.
Och när man nu vet, att det här ute är så, att alla gästerna
vid kalasen lämna en viss part af sin »förning» till kokerskan,
så kan man allt tänka sig, att det ofta fanns många godbitar i
Fias skåp.
Men grann var hon inte att se på. Skam till sägandes hade
hon rätt försvarliga mustascher, som mången af socknens lejon
afundades henne, och i öfrigt liknade hon allt mera ett bykekar
än en sylfid, samt såg inte så litet rolig ut, när hon kom och
rultade på vägen, den goda Fia.
Sitt utseende rår då människan i alla fall inte för, utan det
är nog skaparens ensak. Men saken var den, att Fia var så
vådligt moralisk, att hon aldrig fick nys om, att en pojk och en
flicka tyckte om hvarandra ett grand, utan att hon styrde till
ett socknaspektakel. Och därför var hon just inte vidare omtyckt
af ungdomen, utan de förde kolifej med henne och diktade till
och med visor om henne, och dem sjöngo de om lördagskvällarna,
så att det skallade, när de gingo förbi hennes stuga.
Så, serradö, kom det ut i socknen, att hon själf blifvit
betagen i vår gamle landtbrefbärare, Johannes Isaksson, och däraf
blef det ett rysansvärdt rumor. Ty det kan man tänka sig, att
när kärleken flyttar in uti en så stor kropp som Fias, så får den
ett vådligt svängrum och lefver förfärligt.
Johannes Isaksson hade förut varit rättare och umgåtts med
inspektörer, så han kunde omkring fem stycken utländska ord,
dem han också flitigt använde, och det var det, som knäckte Fia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
