Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett famntag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, gubevars, hvad ja’ det gjorde och dä’ ska’ vi väl
också göra!
— Ska’ göra? Men nu är det ju allt utlyst för dej?
— Än se’n då? Ja’ sa’ vesst att vi ska’ gefta oss och det
ska’ vi ju göra, men hvar för sig lell, Anna Stina. På annat
vis mente jag inte, begriper du väl!
Det är onödigt att omtala, hur illa skamsen den stackars
tösen blef och hur vådligt de kringstående togo till att skratta
och flabba, alldeles som om de varit på en lekstuga i stället för
på en kyrkogård.
Men när den här paschasan kom ut i socknen, så bidrog
hon just inte att förskaffa Anna Stina något större pojkatycke.
Ty man älskar inte den, som folk grinar åt.
Så gick det år efter år, tiotal efter tiotal. Kärleken brann
inom henne och på giftermål tänkte hon, och hon kunde inte
begripa, hvad manfolket var af för slags materia, efter det inte
ville nappa. Ty jämt och ständigt inbillade hon sig, att hon var
föremål för dess längtan och tillbedjan.
Så fort någon bara tittade åt henne, tänkte hon alltid:
— Siså för katten, nu vill den ha’ mej också!
En gång, när hon varit på potatisplockhjälpe, kom hon hem
till far sin om kvällen och sa’:
— Te våren flöttar ja’, så möcke kan ja’ säga!
— Hvart då?
— Ja’ ska’ gefta mej med Kalle på Moen!
— Gualof! Har han sagt nå’t te’ dej?
— Nä’, inte precis direkto, men han har kastat sju potäter
i min rögg i da’, så att dä’ rent sjongt i skrofvet på me’.
— Inte ä’ väl dä’ ett rejält frieri?
— Ä’ dä’ inte? Men hade han inte velat mej nå’t, så hade
han väl inte dängt potäter på me’ heller!
Kalle ville henne dock ingenting, åtminstone inte i den vägen,
och Anna Stina fick gå där år ut och år in och lida och bida
och jäktas af sitt hjärta, ty kärleken är, som sagdt, vådlig.
Men en vår blef hennes granne, Johan i Hägnen, änkeman
och det började verkligen likna sig till, att gubbskrabben skulle
blifva vid Anna Stina till slutet.
På eftersommaren avancerade det verkligen så långt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
