Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och strävanden. Men efter som Heidenstam
adresserat sig direkt till mig och beskyller mig för att
”leva i en föråldrad isolering” och ”ha stannat kvar
vid ungdomsstämningar, som voro modärna för en
tjugofem år sedan”, så vill jag svara härpå, att jag
just för tjugofem år sedan hyste den uppfattning
av åttiotalet och dess män, som Heidenstam nu
proklamerar som den enda riktiga. Det är om en
vecka på dagen 25 år sedan jag i ”Lunds
Veckoblad” publicerade en artikel, som närmast var
framkallad av att Strindberg blivit frikänd i
”Gif-tas”-processen. Jag stämplade i denna artikel
Strindberg och hans anhängare som en flock
samvetslösa individer, vilka med grovheter och
glåpord löpte till storms mot grundvalarna i vår kultur,
och jag jämförde Strindberg med en på den tiden
ökänd och för tillfället inburad skandalskrivare
vid namn Pikulell, som jag lät framsucka en
klagan över att han, som smädat några höga herrar
blivit inburad, medan Strindberg, som smädat den
högste av alla herrar, blivit frikänd och hyllad.
Jag var på den tiden elev vid Lunds katedralskola,
och kunde då ej gärna ha någon aning om att min
naiva gymnasistuppfattning av åttiotalets
radikalism tjugofem år senare skulle proklameras av
Verner von Heidenstam och göra sin rond genom
svenska pressen som ett uttryck för den
splitternyaste visdomen om åttiotalet.
Det har ju emellertid varit så, att gammalt och
nytt äro relativa begrepp, och redan från denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
