Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhärskande drag i åttitalslitteraturen, för så vitt
den överhuvudtaget berör sådana problem, och den
beskyllning för pessimism, som Wirsén och efter
honom Heidenstam titt och ofta utslungat mot
åttitalslitteraturen, berodde till stor del därpå, att man
på ett föga skarpsinnigt sätt förväxlade
pessimistisk livsåskådning och revolutionärt missnöje med
det bestående. Det är mycket betecknande för
vederhäftigheten av dessa beskyllningar, att den
författare, vilken Heidenstam i sin broschyr
”Renässans” anför som den typiske representanten för
den pessimistiska ”gråvädersdiktningen”, avslutar
diktsamlingen ”Notturno” (från 1885) med följande
”öppna ord”:
Att veta så innerligt fast och visst
att lyckan slår ögonen opp till sist,
att andra skörda där vi ha sått,
den livets lycka som vi ej fått,
att inne i våndan slumrar ro, —
min enda stora tro.
Det är Ola Hansson — livsångestens själfulle
diktare — och han är dock på mitten av åttitalet så
genomträngd av utvecklingslärans optomism, att
han öppet proklamerar hoppet om de kommande
generationernas livslycka som sin ”enda stora tro”.
Med hänsyn till dessa frågor överensstämma
tjugonde seklets radikaler så till vida med åttitalets,
som de ävenledes äro övertygade om att
mänskligheten som helhet betraktad är stadd i kulturellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
