Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till eftervärlden, är utan fråga hans lyriska
produktion. Under intrycket av det Strindbergska
genombrottet började Levertin som så många andra
av det unga Sverge, sin litterära bana som
realistisk verklighetsskildrare med radikala och
antire-ligiösa biavsikter; redan boktitlarna ”Småmynt”
och ”Konflikter” tala ju ett tämligen tydligt språk,
och i den av Geijerstam utgivna ”Revyn” finner
man på mitten av åttiotalet lidelsefulla inlägg för
ateismen, signerade Oscar Levertin. Men i
längden var det tydligen icke Levertins isak att spela
Zola vare sig i konsten eller livet, och när
nittiotalet bryter in, tar han i ”Pepitas bröllop” avsked
från realismen och i ”Livets fiender” från
san-ningskampen och världsförbättrarebråket. Sedan
dess har han konsekvent varit den själfulle, men
skeptiske aristokraten, som låter världsutvecklingen
ha sin gång bäst den kan; den Stockmanska
satsen ”en burde aldrig have sine beste buxer paa,
naar en er ude og slaas for frihed och sandhed”
synes Levertin ha tolkat så, att när man ständigt
har på sina bästa byxor, så bör man icke slåss för
frihet och sanning.
Ej underligt då, att gudsförnekaren från
åttiotalet snart nog blev docent i Upsala och några år
därefter professor i litteraturhistoria vid
Stockholms högskola, sedan d:r G. D. av Wirsén dock
gjort sitt bästa för att utestänga honom från en
professur i Lund, vartill han annars på många håll
ansågs självskriven. Därmed må nu förhålla sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
