Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lutionens uteblivande börja göra sig hörda, inställa
sig på vissa håll symptom av missnöje med
redaktören av ”Arbetet” ooh hans sätt att sköta sin post
— en del flitiga och plikttrogna läsare började
tycka att han numera levererade för lite
originalartiklar. Man konstaterade, att nittiotalets ”Marat”
skrev mindre antal artiklar i veckan än åttiotalets
Axel Danielsson, och man förstod icke, att den
enastående kraftutveckling som D. presterat under
tidningens första år var det abnorma, nittiotalets
kvantitativt ringare prestation det i längden
normala. Man förstod icke, att en person, vilken som
Danielsson satte in hela sin personlighets lidelse
och geni på sin journalistik, även utsatte sig för en
kraftförbrukning fullkomligt okänd för de ordinära
spaltfyllare, som mekaniskt hopskriva sina
osignerade och onjutbara artiklar. Och en journalistik,
så krigisk och utmanande som den Danielssonska
medför sina alldeles speciella trötthetssymptom.
Man kan avslöja en blomstrande humbug en, två,
tre, fyra gånger, men den femte gången börjar man
bli trött ooh till sist tappar man intresset för det
hela, medan humbugen frodas gott i den mänskliga
dumhetens feta mylla. ”Människosläktet är trögt
och själviskt”, skrev Danielsson redan som
tjugotreårig ung man, och hans senare erfarenheter voro
knappast ägnade att jäva detta omdöme.
Det fanns även andra yttre omständigheter som
bidrogo att göra livet bittert för Axel Danielsson.
I våra dagar, då det socialdemokratiska partiet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
