Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig. Jag känner mig så förfärligt olycklig där jag
nu sitter alldeles ensam i Folkets hus. Lägga mig
törs jag knappt, ty jag får inte sova och mina
tankar utgöra ett mycket ruskigt sällskap.
Jag behövde dig så väl nu. T. o. m. din träta är
ljuvlig i jämförelse med denna hiskliga ensamhet.
Axel.”
Med dessa aktstycken för ögonen kan man
förstå, vilken värld av lidande och grämelse, som
ligger bakom den manliga självbekännelse
Danielsson sommaren 1897 avlagt i sitt tal vid ”Arbetets”
tioårsjubileum:
”Men det var fråga om det som jag nu önskar
mig på jubileumsdagen. Jag önskar att allt det
stora och mäktiga som hänt, må ha hänt, allt som
förändrat sig på samhällets djup må vara
förändrat så som skett, men att jag själv vore till mitt
sinne alldeles oförändrad. Vad jag då skulle
jubilera. Men något sådant har ännu ej hänt någon
människa. De som kunna skryta av sin själs
ungdom på sena ålderdomen äro sådana som ingenting
gjort. Allt verk kräver sina offer och det första vi
måste offra, vi som vandra omkring i den
brinnande ugnen, är sinnets friska vårstämning och
den eldiga ridd are själen. Men vi ha ju ännu
mycket kvar. Och om än leendet är något bittert, så
så kunna vi le ändå, och om entusiasmen är något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
