Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humes’ filosofi. Hans lynne var tämligen jämt,
och humorn glimtade till ibland, fast mera sällan
än förr, och stundom, då han från sin ensliga
backsluttning skådade ut över trakten, tycktes det, som
om det i hans annars så klara blick öppnade sig
en svart och bottenlös avgrund av melankoli. Den
första tiden tog han dagligen en liten promenad i
skogen, men det hände då nästan regelbundet, att
han plötsligt tvärstannade, ur stånd att röra sig
vidare, och man såg, att det på någon punkt i hans
inre avspelade sig en fruktansvärd kamp. Då
sommaren led -mot »slutet, bar hans via dolorosa .sällan
längre än bort till backsluttningen vid stationen.
Men på kvällarne, när Lundavännerna, som
under dagen strövat omkring i skog och mark, åter
vände hem och fru Elma serverade kaffet och
punschen på verandan, klarnade han åter upp och blev
för en stund densamme som i kraftens dagar. Och
som i forna tider satt man åter och lyssnade glatt
till hans originella syn på tingen, hans träffsäkra
paradoxer och hans älskvärt burschikosa humor.
Bland mina minnen från Röstånga finns det en
sådan sensommarnatt, som jag aldrig glömmer.
Dagen hade varit trist och mulen, och jag hade
gjort en lång vandring i ett rykande grått töcken,
halvt regn, halvt dimma, på en landsväg, som ett
långt stycke bar uppför och i en vid båge försvann
in i dimman; och uppför vägen, som på båda sidor
omgavs av stupande diken, gingo sida vid sida tre
böjda män, uppför backen, rakt in i dimman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
