Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - David ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBELNS MÄN OCH KVINNOR. 8S>
16: 1; 26: 9; 5 Mos. 11: 6. Namnet
betyder; Lag, befallning; andra: Gåfva (Stora
kyrkobibeln).
David, en man af Judas stam, Isai åttonde
ocb yngste son, konung i Israel och Juda,
Rut. 4: 17, 22; 1 Sam. 16: 11; 17: 12, 14,
58; 2 Sam. 20: 1; 1 Kon. 12: 16; 1 Krön.
2: 15 (Här säges ban vara Isai sjunde son);
10: 14; 2 Krön. 10: 16; Matt. 1: 6; Luk.
3: 31. Han vaktade sin faders får och
utförde redan då stora hjältedåd, i det han
dräpte både lejon och björn, som sökte taga
lamm ur hans hjord. Dessa händelser
berättade han själf för Saul, då denne ville
afråda honom ifrån att upptaga striden mot
felisteer-jätten Goliat, 1 Sam. 16: 11, 19;
17: 15, 20, 28, 32—37; 2 Sam. 7: 8; Ps. 78:
70. Med tanken på denna sin herdetid och
dess vexlande erfarenheter har han författat
den sköna psalmen 23. om Herrens
herdetrohet och nåd.
Emedan Saul, som då var konung öfver
Israel, förkastade Herrens ord och icke
vandrade i lydnad inför honom, så förkastade
äfven Herren honom och befallde profeten
Samuel att gå till betlebemiten Isai och
smörja till konung öfver Israel den utaf
hans söner, som Herren skulle säga
honom; ty en af dem sade Herren sig hafva
utvalt. Och sedan Isai hade visat profeten
sina sju äldsta söner, blef David slutligen
efterskickad; och Herren sade till Samuel:
Statt upp och smörj honom! ty den är det.
Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde
honom midt ibland hans bröder. Och
Herrens ande föll öfver David från den dagen
och allt sedan. David var rödlett, hade
vackra ögon och fagert utseende, 1 Sam.
16: 1—13; Ps. 89: 21. Men Herrens ande
vek ifrån Saul, och en ond ande ifrån
Herlin kvalde honom. Då sade hans tjänare
till honom, att han skulle låta uppsöka en
man, som vore kunnig i harpospel, att när
den onde anden komme öfver honom, denne
måtte spela för honom och det sålunda måtte
blifva bättre med honom. Och en af hans
tjänare sade: Si, jag har sett en son af Isai,
betlehemiten, som är kunnig i strängaspel,
en rask och krigisk man och förståndig i
tal och en dägelig man; och Herren är med
honom.
Och David blef kallad och kom till Saul
och tjänade honom. Saul höll honom kär
och, han blef hans vapendragare. Och han
sände bud till Isai, hans fader, och bad
att få behålla David såsom sin tjänare,
ty denne hade funnit nåd för hans ögon.
När den onde anden kom öfver Saul, tog
David harpan och spelade, och Saul
vederkvicktes, och anden vek ifrån honom, 1 Sam.
16: 14—23. Men när Saul drog ut i krig
emot felisteerna, vände David åter till
Betlehem för att vakta sin faders får. Men hans
tre äldsta bröder hade dragit med Saul i
kriget, Och Isai skickade David till
krigsskådeplatsen för att se, huru det vore med
hans bröder och för att föra
lifsförnödenhe-ter till dem. Men just som David hade
kommit till hären och stod och samtalade
med sina bröder, framträdde ur felisteernas
läger en enviges kämpe, en stor hjälte, Goliat,
och uppmanade Israels härskara att sända
någon emot sig till strid. Hånande och
utmanande förklarade han: Om han mäktar
strida emot mig och fäller mig, så blifva vi
edra tjänare; men om jag varder honom
öf-vermäktig och fäller honom, så skolen I vara
våra tjänare. Han hade nu redan flere
dagar talat på samma sätt; och hvarje mans
hjärta i Israel fruktade honom och alla flydde
för honom och vordo förskräckta. Men då
David hörde honom, frågade han: Hvad får
den, som fäller den där felisteern och af
vänder denna skymfen ifrån Israel? Ty hvem
är denne oomskurne felisteern, att han så
skymfar lefvande Guds härskaror? Och
folket svarade honom, att den man, som fällde
Goliat, honom ville konungen göra mycket
rik, åt honom ville han gifva sin dotter till
hustru och göra hans faderehus fritt från
alla utskylder i Israel. Men Eliab, Davids
äldste broder, blef vred på David och
frågade honom, hvarför ban hade kommit dit
ned, och åt hvem han hade lämnat den lilla
fårahjorden i öknen samt tillade: Jag
känner ditt högmod och ditt hjärtas önska; ty
för att se på striden har du kommit hit ned.
Men David svarade honom vänligt och vände
sig därefter till folket igen och talade om
samma sak. Och då hans ord kommo för
Sauls öron, lät han hämta honom till sig.
Och David sade till Saul: Må ingen tappa
modet för hans skull! Din tjänare vill gå
åstad och strida emot denne felisteern. Men
Saul afrådde honom, sägande: Icke kan du
gå emot denne felisteern och strida emot
honom; ty du är en yngling, och han är en
stridskämpe ända ifrån sin ungdom. David
omtalade då händelsen med lejonet och
björnen och tillade: Det skall gå denne
felisteern, såsom det gick hvar och en af dessa,
emedan han har skymfat lefvande Guds
härskaror. Herren, som frälste mig ifrån
lejonet och björnen, han skall ock frälsa mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
