Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - David ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Dessa gebeoniter vore en kvarlefva af
amo-reerna, och Israels barn hade gifvit dem sin
ed, men Saul hade det oaktadt nedgjort dem.
David kallade då till sig några gibeoniter,
som hade blifvit öfriga och frågade dem,
hvarmed ban skulle försona dem, att de
måtte välsigna Herrens egendomsfolk. Och
gibeoniterna begärde, att sju män af Sauls
hus måtte utlämnas åt dem. Då utlämnade
David åt dem Rispas två söner, hvilka hon
hade födt åt Saul, och Mikals, Sauls dotters,
fem söner, hvilka hon hade födt åt Adriel,
meholotiten; och de upphängde dem i träd
1 Sauls stad, Gibea. Men konungen
skonade Mefibozet, Jonatans son, för den eds
skull, som var emellan dem, 2 Sam. 21:1—14.
Genom Israels barns synder upptändes
Herrens vrede emot dem, och han tillät
satan att ingifva David en högmodsanda, så
att han åstundade se, huru många
undersåtar han hade i sitt rike. Och David
befallde Joab, sin härhöfvidsman att resa
omkring och räkna hela Israel. Joab insåg det
syndiga häruti och ville icke fara dit. Men
konungen stod fast vid sin befallning, och
Joab och befälhafv.arena i Israel drogo
omkring i hela landet och återkommo till
konungen med uppgift på antalet af landets alla
vapenföra män. Och summan var, enligt
2 Sam. 24, tretton hundra tusen, och
enligt 1 Krön. 21, femtonhundrasjuttio tusen.
Men Levi och Benjamin räknades icke, ty
konungens ord voro för Joab en styggelse. Och
Davids hjärta slog honom, sedan han hade
låtit räkna folket, och han bekände sin synd
och bad Herren om förlåtelse. Sedan David
därefter själf bland de tre hemsökelserna:
hungersnöd i landet i sju år, tre månaders
flykt för fiender eller tre dagars pest, valt
att straffas med den sistnämnda, sägande
sig helst vilja falla i Herrens hand, emedan
hans barmhärtighet vore mycket stor, utbröt
pest i landet, så att af folket blefvo döda
sjuttiotusen män. Och då pesten härjade i
Jerusalem, och David såg, huru Herren slog
folket, utropade han: Si, jag hafver syndat
och illa gjort; men hvad hafva dessa fåren
gjort? Må din hand vara emot mig och
min faders hus! Och pesten afstannade vid
Arovnas eller Ornans, jebuseerns loge. Men
David inköpte logen och byggde där ett
altare samt offrade brännoffer åt Herren.
På samma plats blef sedermera enligt
Davids förordnande templet uppbvggdt, 2 Sam.
24: 1—25; 1 Krön. 21: 1—22: 1; 2 Krön. 3:1.
När David vardt gammal och ålderstigen,
kunde han icke hålla sig varm, ändock man
höljde honom med kläder. Men hans
tjänare uppmanade honom att låta uppsöka åt
sig en ung mö, som kunde ligga i hans
famn och värma honom och i öfrigt sköta
och vårda honom. Och de sökte öfver hela
Israels område efter en dägelig jungfru och
funno så Abisag från Sunem och förde henne
in till konungen. Och Abisag skötte
konungen och betjänade honom, men han hade
intet umgänge med henne, 1 Kon. 1: 1—4.
Herren gaf "David det löftet, att om hans
efterkommande ville vandra på hans vägar,
så skulle aldrig af hans säd en man fattas
på hans tron eller, som det annorstädes
heter, på Israels tron. Som här förut är sagdt,
besteg ock hans son Salomo tronen, redan
innan fadern dött. Och hans afkomlingar
fortforo sedan släkte efter släkte, äfven efter
de tio stammarnas affall, att vara konungar
i Juda intill tiden för den babyloniska
fångenskapen. Under tiden öfvergingo ock många
från de öfriga stammarna till Juda.
Särskildt var detta fallet med Levi stam, som
allt jämt skötte gudstjänsten i Juda, 2 Sam.
7: 12; 1 Kon. 2: 1—4, 12, 24, 45; 5: 5; 9:
4, 5; 12: 20, 26; 1 Krön. 17: 11—14, 23—
27; 22: 9, 10; 2 Krön. 6: 12—17; 7: 17, 18;
13: 5; 21: 7; 23: 3; Ps. 89: 4, 5, 20—38; 132:
11—18; Jer. 17: 24, 25. Men löftena till
David om en son på hans tron äro ock ofta
profetiska och syfta på den stora
Davidsättlingen Kristus Jesus, som väl af David
själf kallas Herre, men äfven på många
ställen kallas Davids son och Davids telning,
ja somligstädes endast David. Kristi rike
får ock stundom heta Davids rike, och hans
tron Davids tron, och det heter om Kristus,
att han har Davids nyckel. Och när
Kristus en gång tager riket i besittning, så skola
ej blott Israels tio stammar höra under hans
spira, utan alla folk och riken skola under
hans välde varda till ett enda rike, Es. 9: 6,
7; 55: 3—5; Jer. 23: 5—8; 30: 8, 9; 33: 14
—26; Hes. 34: 23, 24; 37: 24, 25; Am.9:11,
12; Sak. 12: 7—13: 1; Matt. 1: 1; 9: 27; 12:
23; 15: 22; 20: 30, 31; 21: 9, 15; 22: 42;
Mark. 10: 47, 48; 11; 1—11; 12: 35; Luk.
1: 32, 69; 18: 38, 39; 20: 41; Joh. 7: 42;,
Kom. 1: 3; Upp. 5: 5; 22: 16 m. fi. st.
David är mycket omtalad och berömd i
bibeln. Han kallas Guds tjänare, 2 Sam.
7: 5, 8, 26; 1 Kon. 8: 66; 11:13, 32, 34,36;i
14: 8; 1 Krön. 17: 4, 7, 24; 2 Krön. 6: 15
—17, 42; Jer. 33: 22, 26; Luk. 1: 69;
Gudsmannen, Neh. 12: 24, 36; patriark, Apg. 2:
29; profet, Apg. 2: 30; den högt uppsatte
| mannen, dou af Jakobs Gud smorde och dou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
