Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Isak ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
raBELSS KÄ5 OCH ITTOOIL
folket där på orten frågade honom om hans
hustru, sade han, att hon vore hans syster;
ty emedan Rebecka rar en dägelig kvinna,
fraktade han att ?äga, att hon vore hans
hustru. Han tänkte, att männen där på
orten skulle slå honom ihjäl för Rebeckas
skull. Men när han hade varit där en lång
tid. fick Abimelek æ, att han lekte med
Rebecka, och förstod då, att hon var hans
hustru och icke hans syster. Abimelek
kallade honom nn till sig och talade
allvarsamt med honom och förebrådde honom,
att han hade handlat så; tv det kunde
lätt hafva händt, att någon af folket hade
legat när henne och därmed dragit sknld
öfver felisteerna. Isak anförde då till sin
ursäkt, att han varit rädd, att, om han
handlat annorlunda, han måst dö för hennes
skull. Abimelek bjöd då allt folket och
sade: Den, som rör vid denne mannen
eller vid hans hnstrn, han skall döden dö.
Isak sådde där i landet ett år och fick
hundrafalt frakt. Herren välsignade
honom sä, att han blef mäkta rik. Och
felisteerna afundades honom. De kastade
därför igen alla de brunnar, som Abrahams
tjänare hade gräft i dennes tid och fyllde
dem med jord. Och Abimelek bjöd honom,
att han skulle fara ifrån dem, ty han hade
blifvit dem för mäktig. Isak for då ett
stycke därifrån och slog upp sitt tält. Och
han gräfde upp de vattenbrunnar igen, hvilka
felisteerna hade igenfyllt. Men då Isaks
herdar hade gräft en brann och funnit
vatten, kommo felisteernas herdar, drefvo dem
därifrån och sade, att vattnet vore deras.
Detta gjorde de flere gånger. Ändtligen
gräfde de och funno vatten, och felisteerna
upphörde att träta med dem. Då utbrast
Isak: Nu har Herren gifvit oss utrymme,
att vi kunna föröka oss i landet. Herren
syntes sedan för Isak och sade till honom,
att han icke skulle frukta. Herren skulle
välsigna honom för Abrahams, hans faders,
skulL Då Abimelek såg, att Herren
välsignade Isak, kom han med en sin vän ocii
en sin härhöfvitsman till honom. De gjorde
då förbund sins emellan och svuro
hvarandra en ed. Isak gjorde sedan ett
gästabud åt dem, och de åto och drucko, och
Isak lät dem gå i frid, 1 Mos. 25: 11; 26:
1—31.
När Isak blef gammal, vardt hans ögons
syn försvagad. Han kallade då sin son
Esau, bjöd honom gå ut och skjuta
villebråd samt laga däraf en maträtt och bära
in till honom, att han måtte äta däraf och
välsigna honom, förr än han doge. Men
Rebecka hörde hvad Isak talade tül Esau.
Och emedan Rebecka älskade Jakob, ville
hon hafva faderns välsignelse åt sin son
Jakob, ej åt Esau. Rebecka skickade
därför Jakob till hjorden efter trå vackra
killin gar, slaktade dessa och lagade däraf en
rätt, klädde Jakob i Esaus högtidskläder
och tog, emedan Esaus hud var luden,
skinnet af killingarna, beklädde därmed Jakobs
händer samt den släta delen af hans hals
och sände honom så till Isak, såsom vore
han Esau. Hon ville, att Isak skulle äta
af den lagade rätten samt välsigna Jakob.
Isak tyckte visst, att den förmente Esau
kom för snart igen för att redan hafva
hunnit hämta villebrådet. Så tyckte han
ock, att rösten i hans tal vore Jakobs röst;
men skinnet af killingarna och lukten af
Esaus kläder bedrog honom. Han åt
emellertid och välsignade Jakob. Men när
Jakob hade gått ut, kom äfven Esau för att
blifva välsignad. Då förnam Isak, att ban
hade blifvit bedragen. Han blef då
öfvermåttan häpen och sade: Din broder har
kommit med list och tagit din välsignelse.
Honom har jag välsignat. Välsignad skall
han ock förblifva. Esau gaf då till ett
stort och mycket bittert rop samt bad,
att äfven han måtte blifva välsignad. Men
Isak sade, att han hade satt Jakob till en
herre öfver Esau och försett honom med
korn och vin samt tillade: Hvad skall jag
väl nu göra för dig, min son? Och fastän
Esau grät mycket och bad, fick han ändå
ingen annan välsignelse än den, som
innehöll, att han skulle lefva af sitt svärd och
att, när han satte sig till motvärn, han skulle
kasta sin broders ok af sin hals. Esau blef
sedan den stunden hätsk mot Jakob och
sade, att, när den tiden komme, att de finge
sörja sin fader, han skulle dräpa Jakob.
Författaren till Ebreerbrefvet säger, att det
var genom tron Isak välsignade sina söner
i fråga om tillkommande ting. Samme
författare framställer Esau som ett varaande
exempel för de troende att icke vara
oandliga såsom denne, hvilken bortsålde sin
först-födslorätt för en enda måltid och som, när
han sedan kom och ville ärfva välsignelsen,
vardt tillbakavisad och fann icke rum till
sinnesändring (hos fadern), fastän han med
tårar sökte därefter, 1 Mos. 27: 1—41; Ebr.
11: 20; 12: 16, 17.
Det kom sedan till Rebeckas kännedom,
att Esau ville dräpa Jakob. Rebecka bjöd da
Jakob att stå upp och fly till sin morbroder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
