Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - Jerobeam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
BIBELNS MÄN OCH KVINNOR. 200
er att döda Jerobeam. Men Jerobeam stod
upp och flydde till Sisak, konungen i
Egypten, och stannade där, till dess Salomo blef
död, 1 Kon. 11: 26—40; 2 Krön. 10: 2.
Då Israel efter Salomos död hade dragit till
Sikem för att göra hans son Rehabeam till
konung, sände man ock bud till Egypten
ef ter Jerobeam, Nebats son. Jerobeam ställde
sig då i spetsen för Israels barns hela
menighet. De begärde nu af Rehabeam
lättnad i den svåra tjänsten och med afseende
på det tunga oket, som hans fader hade
pålagt dem, sägande, att om han gåfve dem
lättnad, så skulle de vara honom
underdånige. Rehabeam bad dem då komma igen
på tredje dagen, så skulle de få svar. Men
när de kommo igen på tredje dagen,
svarade Rehabeam dem, efter hans unge
råd-gifvares råd, med hårda ord och sade, att
han skulle göra oket ännu mycket tyngre,
än bans fader hade gjort det. Hade haus
fader tuktat dem med spö, så skulle han
tukta dem med skorpioner. Då Israels barn
sågo, att konungen icke ville höra dem,
afföllo de tio stammarna ifrån Rehabeam och
gjoz’de Jerobeam till konung öfver sig.
Endast Judas och Benjamins stammar höllo
sig till Rehabeam. Och Rehabeam måste
fly med hast till Jerusalem för att icke
blifva stenad. Men då Rehabeam kom till
Jerusalem, samlade han etthundraåttiotusen
stridbare män af Juda och Benjamin och
drog ut àtt strida mot Israels hus för att
återföra konungadömet under sin egen spira.
Men en gudsman, som hette Semaja, rådde
krigsmännen att icke draga ut att strida
emot Israels barn, ty det som skett, sade
han, hade kommit ifrån Herren. De lydde
då Herrens ord, vände om och gingo sin
väg, såsom Herren hade sagt. Så vardt nu
Israel deladt i två riken. Det, öfver
hvilket Davids afkomlingar kommo att regera,
fick namnet Juda, ocb de tio stammarnas
rike fick behålla namnet Israel. Jerobeam
befäste Sikem på Efraims berg och bodde
där, 1 Kon. 12: 1—25; 2 Krön. 10: 1—11: 4.
Men Jerobeam vandrade icke på
Herrens vägar, utan afvek ifrån hans stadgar
och förledde äfven Israel till synd mot
Herren. Herren hade nämligen utvalt
Jerusalem till den plats, där Israel skulle
frambära sina offer för Herren, och Levis stam
att tjänstgöra vid offrandet och eljes vid
gudstjänsten i Jerusalems tempel, hvarför
denna stam icke heller hade fått någon
jordlott i Kanans land. Levis stam skulle lefva
på Israels tionde. Men Jerobeam tänkte,
att, om Israels barn finge gå upp till
Jerusalem att offra tillsamman med Juda,
kanske deras hjärtan då vände åter till
Rehabeam och de sloge ihjäl Jerobeam. Så lät
då Jerobeam göra två gyllene kalfvar och
sade till folket: Si, här äro dina gudar,
som hafva utfört dig utur Egyptens land!
Och han uppställde den ene i Betel och den
andre i Dan, och folket gick till endera
af desse. Han lät bygga hus på
offerhöjderna och tog till präster bland folket dem,
som icke voro af Levis barn. Han
inrättade en högtid i Betel, lik löfhyddohögtiden
i Jerusalem, och uppsteg själf till altaret för
att antända offret. Och vid offerhöjderna
anställde han präster åt sig och åt de
kalfvar och gastar, som han lät göra. Detta
var till synd för Jerobeam, en synd, från
hvilken sedermera ingen af Israels konungar
afvek, så länge Israels rike ägde bestånd.
Men när leviterna sågo, att de blefvo
förskjutna vid gudstjänsten, öfvergåfvo de sina
utmärker och sina besittningar samt gingo
till Juda i Jerusalem. Efter dem kommo
äfven de andra stammarna till Jerusalem,
de som hade lust att söka Herren, Israels
Gud, och att offra åt honom. Desse
förstärkte då Judas rike och styrkte Rehabeam i
tre år, ty så lång tid vandrade de på Davids
och Salomos väg. Det hände emellertid, att,
då Israel en gång höll högtid i Betel, just
som Jerobeam stod vid altaret för att
antända offret, kom en Guds man ifrån Juda.
Denne uttalade då öfver Israel och öfver
Betel hårda domar, hvilka skulle drabba
dem för deras ogudaktighets skull.
Jerobeam blef då vred, räckte ut sin hand och
ropade, att man skulle taga fatt
gudsmannen. Men Jerobeams hand, som han hade
räckt ut emot gudsmannen, vissnade, så att
han icke kunde draga henne tillbaka igen.
Då bad konungen gudsmannen bönfalla hos
Gud för honom, att hans hand måtte blifva
frisk igen. Gudsmannen bad då till
Herren, och konungens hand vardt honom
återställd och vardt honom såsom tillförne. Då
konungens hand blifvit helad, bad han
gudsmannen följa med till konungens hem och
vederkvicka sig; han ville då gifva honom
en skänk. Men gudsmannen gick icke med
honom, 1 Kon. 12: 26—13: 10, 33; 15: 26,
34; 16: 2, 19,; 26, 31; 22: 53; 2 Kon. 3: 3;
10: 29, 31; 13: 6, 11; 14: 24; 15: 9, 18, 24,
28; 17: 21—23; 23: 15-20; 2 Krön. 11: 13
—17; 13: 8, 9.
Men emedan Jerobeam icke vandrade på
Herrens vägar, utan afvek därifrån och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
