Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Mose ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var nu nedstigen för att hjälpa dem. Och
så tillade han, att Mose skulle gå till Farao,
och föra Israels folk utur Egypten; ty
Herren sände honom. Men Mose ville icke gå,
utan förebar hvarjehanda skäl för, att han
måtte få slippa. Så sade han, att Farao
icke skulle akta honom: Hvem är jag, att
jag skulle gå till Farao. Och vidare, att
Israels barn icke skulle tro, att Herren hade
sändt honom. Men Herren sade, att han
skulle vara med honom. Och till Israels
barn skulle han säga, att deras fäders,
Abrahams, Isaks och Jakobs Gud hade sändt
honom. Vidare lät Herren honom göra
tecken inför sig och sade, att Israel på dessa
tecken skulle tro honom. Då sade Mose,
att han hade ett svårt målföre och en svår
tunga. Men därpå svarade Herren, att han
ville vara med hans mun och lära honom,
hvad han skulle säga. Ändtligen sade Mose
j-ent ut: Ack, Herre, sänd hvem du vill
sända! Men då upptändes Herrens vrede
emot Mose, och han sade, att Aron, hans
broder, som var en talför man, skulle tala
för honom till folket, och Mose skulle lägga
orden i hans mun, och Herren skulle vara
med dem båda.
Mose gick då till sin svärfader Jetro och
sade, att han ville gå tillbaka till sina bröder
i Egypten, och se, om de ännu lefde. Och
Jetro lät honom gä, och önskade honom frid
på vägen. Mose tog då sin hustru och sina
två söner och for tillbaka till Egyptens land;
och alla de män i Egyten, som traktade
efter hans lif, voro döda. Men på ett herberge
under resan kom Herren öfver honom och
ville döda honom, emedan han hade
uraktlåtit att omskära sin son. Men Zippora, hans
hustru, tog en flintknif och bortskar sin sons
förhud, och Mose blef frisk igen. Mose
fortsatte så resan, och Aron kom honom till
mötes. Och både Mose och Aron gingo till
Farao och sade, att han skulle släppa
Israel och låta dem gå utur Egypten och gå
och tillbedja Herren, deras Gud. Och de
gingo till Israels barn och sade till dessa,
att de skulle göra sig redo och gå ut ur
Egyptens land och gå att intaga det land,
som Herren, deras Gud, hade lofvat dem.
Men i början rönte de mycket motstånd
både hos Farao och hos Israels folk.
Genom de under han gjorde, hvilka blefvo till
straff öfver Farao och hans folk, men till
tecken för Israel, att Herren hade sändt
honom, utförde dock Herren sitt verk genom
honom till sitt folks förlossning. Två
egyptiske trollkarlar, Jannes och Jambres, stodo
länge emot Mose och efterhärmade hans
tecken. Men Mose, som var undervisad i
all egyptiernas visdom och genom hvilken
Herren på ett utomordentligt sätt verkade
sina krafter, blef dem vida öfverlägsen, så
att de slutligen måste erkänna, att det var
Gud, som verkade genom honom. Ja, det
gick så långt till sist, att den förstfödde i
hvarje egyptiskt hus, så väl af människor
som af djur, blef på enda natt slagen till
döds. Men innan denna fruktansvärda natt
inbröt, hade Mose låtit församla hela Israel
till landet Gösen, hvar till sitt hem, ochi
förordnat om påskalammet, hvilket
skulle-för den innevarande tiden vara ett skydd
mot den framdragande mordängeln och för
framtiden en årlig högtidsfest till minne af
deras förlossning från Egypten. Och om
morgonen bröt han upp med hela Israel,
och de gingo ut, fria ifrån slafveriet i
Egypten. Hela skaran, som tågade ut ur
Egypten vid Mose hand, var af Israel sex tusen
män, förutom små barn. Och mycket
blandadt folk drog också med dem, och får och
fäkreatur i ganska stora hjordar. Men när
Israel hade brutit upp, ångrade Farao sig,
att han hade släppt dem utur sin tjänst.
Han lät därför sammankalla en här utaf
krigsfolk och satte efter dem. Och de
upphunno Israels barn vid Röda hafvet, och
Israels barn blefvo mycket förskräckta. Men
Mose talade uppmuntrande till dem,
försäkrande dem, att Herren skulle strida för dem>
och deras fiender skulle stupa allesamman.
Herren sade ock till Mose, att ban skulle
räcka ut sin staf öfver hafvet, och han
gjorde så. Och hafvets vatten delade sig,
och Israels barn gingo torra midt igenom
hafvet. Men när egyptierna, som gingo
efter dem ut i hafvet, kommo midt uti
detsamma, och när den sista israeliten hade
satt sin fot på andra stranden, räckte åter
Mose ut sin staf, och hafvets vatten gick
tillsamman, och alla egyptier drunknade i
hafvet. När de nu stodo på andra
stranden, och den egyptiska hären hade drunknat
i hafvet, sjöng Mose och hela Israel en
härlig lofsång till Herren (Mose har äfven
författat Ps. 90 i Psaltaren).
Att Herren, då han talar med Mose, kallar
sig Abrahams, Isaks och Jakobs Gud,
därmed bevisar Jesus för sadduceerna de dödas
uppståndelse. Förordnandet om
påskalammet framhåller Paulus såsom en förebild till
Kristus och de på honom troende, och om
vandringen genom hafvet säger han, att de
alla voro döpta till Mose, 2 Mos. 2: 23—15:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
